Musik
Jan & Susanne
De bjuder en anspråkslös liten femlåtarspärla – stillsamt vacker som en midsommarhimmel över tornedalska skogar och värmande som en fingervante när vinterkylan tränger på.
Susanne Rantatalos röst glittrar som solen i ett skogsnära vattendrag medan Jan Johansson med flinka dragspelsfingrar håller styr på ekipaget genom låtarnas många växlingar mellan dur och moll och ibland låter sin stämma tvinnas samman med Rantatalos, inte minst i uppsluppet nynniga ”Ääni hiljaisuus”. ”Trädgårdslandet” är en lyriskt högstämd höjdare, i ”Hummani hei” bjuds på högkvalitativt ugriskt vemodsgung och i inledande ”Och här tuggar korna”, med text av författaren Åsa Larsson och musik av norrbottniske folkmusiknestorn Hasse Alatalo, besjungs vackert och utan alltför klibbig hembygdsnostalgi den plötsliga längtan tillbaka till platsen ”där tallen har skägg” och korna tuggar. Det hela avrundas med ett annat Alatalo-alster, som jag själv hört nestorn ifråga framföra vid åtskilliga tillfällen, den gripande ”Sång för vilsna”, en sann historia om en liten pojke som i början av förra seklet förirrade sig i en mörk skog och frös ihjäl, och vars ensamma och vilsegångna barnajag nog ibland kan vara vårt eget, oavsett vilken ålder vi befinner oss i. En trösterik final på en till omfånget behändig skapelse som äger alltför mycket tyngd och finess för att kallas bagatell, men som ändå, för dem som ges möjlighet att uppleva duon levandes, är att beteckna som en aptitretare. I dessa för livemusiken så förödande coronatider är den dock ett fullgott alternativ.