Deras år tillsammans i den amerikanska södern, först kuskande längs vägarna, länge som obekymrade unga på en roadtrip, innan barnet kommer och de blir bofasta i Little Rock. En handelsresande och hans familj.
För Richard blir fadern Parker därefter en helgföreteelse, glad och fylld av presenter, snäll för det mesta, utan större ambitioner än pliktens, en vanlig hygglig man som älskar sin hustru i ömsesidig kärlek. Säljer tvättstärkelse, fortsätter leva längs vägarna. Både han och hustrun Edna har lämnat landsbygden för gott med minnen av förfädernas förlorade jordbruk och förlorade illusioner. Livet är jämnt och bra, men Parkers hjärta är dåligt, han dör när sonen är bara sexton. En oerhört och välskriven scen i denna i övrigt odramatiska skildring av normalt liv i efterkrigstidens USA.
Som man läser med andakt över vanlighetens oumbärlighet. Alla knogar på, Parker är en mycket genomsnittlig medborgare, stöttar sonen när denne strular i skolan, grälar någon enstaka gång med hustrun, men är framför allt trygg och regelbunden, inte ens särskilt sportintresserad. Hustrun har mer dramatisk färg, kanske större social begåvning också, framlever änkelivet i diverse jobb, men gör ingen egentlig karriär, sköter sin egen mor på hennes förgrämda ålderdom, blir välbeställd genom arv, träffar väninnor, längtar efter sin son.
Nej, ingen lågande uppgörelse, inga lik i garderoben, inga övergrepp eller hemliga laster. Livet kan både levas och beskrivas med en lugn och precis känsla för det rimliga. Och Richard Fords resonerande och analytiska prosa gör dessa två stillsamma liv till något av ett ideal, eller åtminstone ett fullt rimligt alternativ att leva efter.
Edna och Parker, två fullständigt vanliga amerikaner som knappt ens höjer rösten mot varandra och älskar både sin son och varandra.