Och visst handlar romanen om Yousef al-Khayal, Beirut-sonen som sedan nio år sitter fängslad för mordet på Libanons förre premiärminister Rafiq Hariri. Felaktigt anklagad, menar Yousef själv. Han är ju bara otursförföljd, alltsedan befruktningsögonblicket mellan hans kristna mor och muslimske far bakom en bokhylla i universitetsbiblioteket på AUB.
Men i lika hög grad är Boken om Yousef ett försök till en betydligt bredare historieskrivning, en förklaring och nyansering av de ändlösa konflikter som vi i väst tenderar att se som kampen mellan Israel och Palestina, extremism och sekularisering, Daesh och FN eller varför inte ont och gott.
Ett ambitiöst anslag, således. Inte minst för en Täbyuppvuxen 70-talist som flyttade till Mellanöstern för tio år sedan. Kanske skulle jag ha kallat det för ett litterärt självmordsuppdrag, vore det inte för att Yousefs historia och dess teman låg så färska i mig. Nu känns sådana lättsinniga kritikerfraser bara tröttsamt osmakliga.
De Faire å sin sida tycks inte bekymra sig för provokationer. I och för sig låter han memoarernas fiktiva översättare, Yousefs kusin Aline Haddad, i ett brev till förläggaren brottas med arabiskans term ”yahoudi”, jude. Men bilden av israelerna är långt ifrån det enda som riskerar att sticka någon läsare i ögonen. Här finns svepande generaliseringar, rasism och förolämpningar mot ett svindlande antal grupperingar i Mellanöstern, mot otaliga institutioner och mot regionen i stort. Yousef slår åt alla håll och håller knappt något vid sitt hjärta, förutom kanske moderns matlagningskonst. Författarens frihet, givetvis. Men huruvida de Faire med finess eller klumpighet forcerar gränser är jag fel person att uttala mig om.
Säkrare då att ha synpunkter på själva prosan, på språket och stilen som de Faire valt för att framföra sin infallsrika berättelse. Som tidigare nämnt utmärks "Boken om Yousef" alltså av två perspektiv; det inåt- och personligt återblickande samt det vidare historiska. Allt filtrerat genom Yousefs beska och ofta humoristiska penna.
I en passage bestämmer Yousef resolut att titeln på hans färdiga memoarer inte ska innehålla ord som ”krig, död, belägring, aska, vittne, offer (…)” och inte heller ”(…) land, by, olivträd, resa, längtan, fantasi eller hopp”. Glosor han menar är pinsamt överrepresenterade på omslag till honungsdrypande libanesiska och palestinska memoarer. Men ironiskt nog så upplever jag de Faires debut som bäst och starkast just där den vågar hänge sig åt bilder och känslor, när texten uppehåller sig på minnenas poetiska och kanske patetiska slagsida. I de omständliga redogörelserna för dokumentära fakta och religiöst politiska snårskogar lämnar
"Boken om Yousef" en hel del att önska – även om jag uppskattar de Faires folkbildningsambition.
I romanens appendix, ett antal noter som rymmer historier från Yousefs pappa och mamma, finns ytterligare en stil representerad. Här framträder skrönor av mustig magisk realism, som syresätter och belyser biografin från oväntade vinklar.
Den som gläntar på de tilldragande pärmarna till Linus de Faires debut har alltså en hel del att hämta. Även om texten stundtals kräver en läsarkondition utöver det vanliga.