Musik
”Tur att vi kan skratta” med sångerskan Amanda Ginsburg .
I bandet: Filip Ekestubbe, piano. Snorre Kirk trummor och Anders Fjeldstad bas.
Kulturens hus, lördag 4 maj
Amanda Ginsburg och hennes medmusikanter pianisten Filip Ekestubbe, Anders Fjeldsted, bas och Snorre Kirk på trummor bjöd på jazz av gott märke i en solid tradition från svängig bop och den så kallat coola jazzen, ni vet den där släpigt rökiga sorten samt förstås – ett fång folkvisetoner som så framgångsrikt smyckat svensk jazz. Med andra ord, inget egentligt nytt under solen, bandet vilar tryggt i en svensk/dansk jazztradition med habilt spel och ett flertal riktigt snygga soloinsatser från alla tre herrarna. Lägg därtill många väldigt eleganta avslut. Faktiskt lite av en konst i sig.
Och Amanda Ginsburgs trivsamt småputtriga mellansnack tvinnade ihop aftonen till ett utsjung om glädje och förtröstan människor emellan i tider av förtvivlan och oro i en omvärld som tycks allt annat än ljus. Och sjunga kan hon med sin klara, sensuella altröst. Det kändes ibland som ett vårregn i Paris när hon do-be-doade i Ella Fitzgeralds fotspår eller i snyggt snidade texter som ledde tankarna till när Beppe Wolgers skrev för Monica Z. Till exempel i ordvrängarlåten ”Jag borde inte måste vilja”. Allt inklusive läckra dissonanta toner när sångerna rundades av. ”Det är så lätt att skriva om det svåra (hjärta – smärta) men så svårt att skriva om det lätta”, alltså om livets ljusa sidor, som Amanda Ginsburg mycket tydligt lät oss förstå.
Efter pausen öppnade bandet med låten ”Hip Skit” från nya albumet med rappa synkoper av Snorre Kirk. Därpå den lätt vemodiga ”Romans på distans” som också rymde ett mycket väl genomfört ”battle” mellan Kirk på trummor och basisten Anders Fjeldstad, bägge komna från Danmark. Och kanske att kvällen toppades med den vaggande sommarljuva ”Havsmelodi” från tidigare albumet ”I det lilla händer det mesta” där publiken fick leka Allsång på Skansen och förtjust sjöng med i ett par strofer.
En försommarlikt ljum kväll i jazzens hägn med en kvartett på gott spelhumör i ett dryga tiotal låtar med inslag av såväl piggt rytmisk studsighet som viskysläpig slowfox. Och att luleborna var nöjda rådde inget tvivel om.