I det ena fallet råder den enskildes totala kontroll, jagets frihet och rutiner; i det andra fallet är människan berövad allt, helt underställd den vårdande expertisens tolkningar.
I Linda Boström Knausgårds nya roman finns scener ur bägge miljöerna, och det är nästan svindlande att ta del av hur en enskild människas livsföring kan förändras så radikalt av sjukdom – författaren, förälder till fyra barn, hon som i vanliga fall utgör tillvarons trygghet, är i sin institutionalisering själv barnlik, i behov av tröst och omsorg.
I detta spänningsförhållande – mellan att vårda och att bli vårdad, att skapa sig minnen och att berövas dem – rör sig Linda Boström Knausgårds "Oktoberbarn", som börjar och slutar på "fabriken", den psykiatrisk avdelning där hon vistas i omgångar under fyra år.
Det är en plats som liksom berättaren pendlar mellan två poler, mellan öppenhet och omsorg å den ena sidan och slutenhet och kyla å den andra: från balkongen ser man över sundet till Kronoborg, medan man i stängda rum behandlar patienterna med elchocker. "Jag hade en svaghet inuti och överallt i mitt väsen som gjorde att jag vistades på dessa place en del", skriver Knausgård Boström i redogörelsen för "fabrikens" modus operandi: totalt arton sessioner, som kommer med bieffekten att författaren förlorar delar av sitt minne.
För någon som skriver en roman baserad på hågkomster blir minnesförlusten förstås betydelsefull; vården låter sig inte beskrivas utförligt eftersom en av dess effekter är att upplevelsen raderas. Ingreppen beskrivs av de som utför dem som skonsamma, som att starta om en dator. "Det var ett språk skapat av de som tror att en människas lidande kan lindras på detta sätt och de var så vana vid det att ett ingrepp förvandlades till någonting man glömde lila lätt som sin senaste lögn."
Linda Boström Knausgård, som tidigare gett ut romanerna "Helioskatastrofen" och "Välkommen till Amerika", har som känt separerat från Karl Ove Knausgård. Skilsmässan tecknas i skissartade former, hur han (som i boken enbart kallas "du") sitter inne i sin skrivarstuga och arbetar på de senare delarna av "Min kamp" medan hon försöker närma sig honom, trots att han inte vill bli störd.
Vi borde skiljas, säger hon mitt i ett utbrott, utan att mena det. Ja, vi ska nog det, svarar han. Sedan ger de sig ut på en lång biltur, den enda gången de egentligen lyckas tala med varandra. Det är en fin bild: hur den förkrossade Linda ändå finner ett slags glädje i att ett samtal lösgör sig ur tystnaden, "denna upplevelse av lycka mitt i rädslan".
Det är förstås svårt att bortse från Karl Ove Knausgårds romansvit när man läser "Oktoberbarn". Böckerna befinner sig ibland i dialog med varandra, och annat vore ju märkligt: här är två författare som suttit i varsin del av huset och skrivit fram sina jag. Ändå finns en tydlig åtskillnad inte bara i stil, utan även i själva minnesprocessen. Medan "Min kamp" med närmast etnologisk noggrannhet betvingar glömskan och låter fantasin ta plats där tiden raderat bilder och ord låter Linda Boström Knausgård de blanka fälten synas tydligt.
Det är ett öppnare sökande, episodiskt, såsom ju det mänskliga minnet verkligen är. Det intressanta om man lägger dessa två skildringar av överlappande liv bredvid varandra är alltså att "Min kamp" mer liknar hur verkligheten ser ut för oss när vi färdas genom den, men att "Oktoberbarn" i sina vindlande, flackande skildringar mer liknar hur tiden som gått ser ut när vi tänker tillbaka på den. Därmed blir Karl Oves böcker paradoxalt nog mer fiktiva, trots att den direkta läseffekten är den motsatta.
Vad Linda Boström Knausgård har är i stället en djup känslighet för den ensamma människans perspektiv, en visshet i sitt eget tilltal och en själslig styrka. Hon rör sig från "fabriken" bakåt i tiden, till ungdomsårens första utbrott av ångest, uppgörelsen med fadern och rörelsen från skådespelaryrket till skrivandet. Det är ofta snyggt gjort, men man lämnas med känslan av att bara ha berört vissa ämnen helt ytligt. Därmed inte sagt att det enbart är ett problem: Boström Knausgårds säregna språk finns i det hastig skissade. Minnesarbetet, som i det mesta postmoderna skrivandet, sker inför öppen ridå. Det är en berättelse som försöker pussla ihop sig själv, och att den inte alltid lyckas med det känns nästan som en tanke.