Redan i min första intervju med Movits inför skivsläppet ”V:I” var Johan Rensfeldt inne på att vinterns live skulle vara något extra. Han pratade om elefanter och eldslukare på scenen – under lördagskvällen fick vi det mesta förutom just det. Det var dans i stolsraderna, rap i publiken och gåshud på armarna.
Och även om det inte var en elefant på scenen så finns det en elefant i rummet inför den här recensionen.
Det är väl lika bra att föra in snabeldjuret i rampljuset och vara ärlig med att det är svårt att tycka illa om Movits en sådan här kväll.
Håkan Hellström får höga betyg bara av att boka Ullevi. Dolly Parton får alltid stående ovationer i Nashville. Bruce Springsteen gör bara legendariska spelningar i New Jersey.
Med det sagt är det enkelt att räkna ut att Movits, på hemvändarjävlafestlördagen i en välfylld stor sal, räknar med en hög NSD-rosor och Kurirenryttare under julgranen.
God jul grabbar!
Profeterna skapade själva förutsättningar i sin egen hemstad.
Kyrkbyns Constine slängde ut extra hometown glory med sin sköna röst och Reyn försökte med ”fucka loss”-låtar i sann uppvärmningsanda, även om de hade de en hopplös uppgift i en bakåtlutad sal. Men ändå. När bjöd någon på två suppportakter här senast?
När ropades artisterna in två gånger senast? Och hur ofta har någon gödslat så vilt med gästartister under en kväll? Tove Burman var uppe två gånger, Simon Trabelsi skapade magi på "Na NaNah!" , Zacke gjorde publiken galen med sina gästspel på sin "hemflyttningsfest".
LÄS MER: Movits gör sin största show någonsin: "Stora salen ska sprängas"
Efter tre låtar åker ”Hertsö sporthall-pannbandet" på och med Johan Rensfeldt som lagkapten tar det endast 25 minuter (nytt Kulturens hus-rekord?) innan hela salen står upp. När sedan Movits ger allt och publiken hakar på under resten av kvällen kan jag inte göra annat än att ge allt i betyg. Kvällens mest använda ord blir "fy fan va mäktigt" och jag nickar instämmande. Det visar sig att det går att knäppa upp säkerhetsbältena i stolarna. Jag har aldrig upplevt en liknande stämning i Kulturens hus under tolv år och att det är hemmasönerna som får uppleva det är inte mer än rätt.
Ju äldre de blivit desto närmre sin egen generation har Movits kommit.
Och när de kan lugna ner publiken med låtar som ”Hett kol” (som jag håller som deras starkaste låt någonsin) innan de swingar loss på nytt med Zacke i "Halvvägs" blir deras storhet tydlig.
Movits är bredare än vad de fått cred för och publiken är lika mycket med på senare års "Placebo" och "Gumbo" som på "Limousine" och "Sammy Davis Jr.".
När "Dansa i regnet" avslutar det första extranumret och marken gungar under mina fötter slår det mig.
Movits ÄR elefanterna på scenen. Det största Luleå har.