Teater
Ædnan efter ett originalverk av Linnea Axelsson i regi av Malin Stenberg
Medverkande: Nina Fex, Vincent Grahl, Paul Ol Jona Utsi, David Mjönes, Kristin Solberg och Lene Cecilia Sparrok
Dramatisering: Irena Kraus, Malin Stenberg
Översättning/textning till nordsamiska: Ol Johan Gaup, Kristina Utsi
Koreografi: Dorte Olesen
Komposition: Magnus Stinnerbom
Scenografi/Kostym: Helga Bumsch
Maskdesign: Cais-Marie Björnlod
Ljus- och ljuddesign: Emanuel Arvanitis
Kulturens hus, Luleå 14 februari klockan 19.00
Hur är det att se ett älskat epos gestaltat på teaterscenen? Ett samiskt epos, med sin lyriska text och flödande berättande om sår, längtan, livsöden, sorg, kärlek, mödraskap och saknad i en samisk kontext, men med mycket igenkänning för alla som hyser en obeskrivlig kärlek till länets älvar, vatten, skog, fjäll, myrmarker och de årstider som format våra liv i Norrbotten. I Linnea Axelssons lyriska gestaltning är som sagts igenkänningen hög. I Ristin, Lise och Sandras berättelser finns markörer att relatera till, kanske inte minst i moderskapet. Jag tänker på Ristin och hennes två pojkar. Aslat död efter en olycka. Nilas, inte som andra, som Ristin bär vid sitt hjärta till den dag den svenske provinsialläkaren bestämde att han skulle på anstalt. Och så tänker jag på den lilla pojken som fick kokhett vatten över sig under ett paltkok – där en släkting fick skida i snöstorm för att nå fram till en distriktssköterska. Den lilla pojken dog långt innan hjälpen hann fram, skrikande av smärtan från brännskadorna. Vi talar om en svensk familj i Norrbottens inland i slutet på 1940-talet.
Det är med minimal och effektiv rekvisita som dessa kvinnors berättelse ges gestaltning i regi av Malin Stenberg, med tre svenska och tre samiska skådespelare. Och ärligt är det inte en lätt uppgift att förvandla denna text till teaterscenen. Berättelsen om tre kvinnoliv, tillika en plats – ett Norrbotten – där marken, skogen, vattnet, faunan och floran haft livsavgörande betydelse, liksom den politik som genomsyrat samhället – flödade likt en forsande älv i boken. Tyvärr, inte lika mångfacetterat gestaltat på teaterscenen. Snarare bjuds publiken på ett koncentrat av den samiska historieskrivningen utan att de känslomässiga smärtpunkterna i dessa kvinnoberättelser berör på djupet.
Linnea Axelssons epos bar verkligen sorgen över fiskevatten som försvinner och platser som utplånas för att ge liv till näringar som sägs vara betydelsebärande för hela vårt land. Skogen, älvarna, fjällen, horisonten och stjärnhimlen bortom odlingsgränsen, många är vi som vill bevara detta under av skönhet.
Trist att säga, men Ædnan på teaterscenen är en skugga av dess urmoder – boken.