Det unga paret får fem barn och lyckan borde vara total, men vems liv lever de egentligen?
Teater
Nåt i djupet av Emma Palmkvist
Regi av Gunilla Johansson Gyllenspetz.
I rollerna: Hampus Anveden, Frida Bagri och Mathilda Becker.
Scenografi & kostym: Martin Eriksson.
Ljus: Tomas Heyman.
Urpremiär 28 april på Norrbottensteatern
Absurd teater av Emma Palmkvist som blir till ett slags korsning mellan filmen ”Truman Show” och Harold Pinter där ett ungt par alltmer desperat söker hitta in i livet via ett fredagsmysande som ger mig kalla kårar.
Bob och Katarina bär in sina flyttkartonger i sin fräscha nya lägenhet i ett ombonat, tryggt område som för tankarna till ett ”gated community”. Unga och osäkra tyr de sig till de gängse schablonerna med fredagsmys och gulligullande vänligheter. Skenet måste hållas uppe men samtliga i publiken vet att det kommer gå åt pipsvängen. Frågan är bara hur? Ganska snart krackelerar fasaden när Katarina med en gurka i handen säger: ”Jag gillar den här gurkan liksom”, med en slickande undertext, glasklar för alla utom Bob som raskt byter samtalsämne. Frida Bagri gör en kuvad hemmafru där vi inom henne anar en bråddjup svart sorg innan allt brister. Hampus Anveden kämpar likt en bilförsäljare med att hålla upp ett glatt humör, ständigt beredd till förståelse och närmast livrädd för konflikter.
Knackeli knack på dörren och där står Mimmi, områdesansvarig i kvarteret, med ett vasst upptejpat leende. Hon vill hälsa välkommen men liknar mest ormen i Paradiset. Ett lika skarpt som infamt porträtt signerat Mathilda Becker. I en scenografi med en pastellskala à la Marie-Louise Ekman och till drömskt luftig musik trampar berättelsen på. När Katarina mer och mer går sönder frågar Mimmi bara helt kallt: ”Var har du hittat henne?”. Men Bob, som pjäsen roterar kring, är bara isande tyst.
Det är synd om människorna i Palmkvists värld, menar Kurirens recensent Andreas Hoffsten.
Det är synd om människorna i Palmkvists värld. Och det absurda går mer och mer åt ett symboldrama där Mimmi – lite diffust – kan tolkas som ”det kravfulla samhället” eller kanske ”arvsynden”? Snart kan rollgestalterna i sin mänskliga förvirring spy så mycket galla, vara så gemena visavi varandra, att ingenting längre spelar någon roll. Är allt bara en dröm? Inte ens när Katarina i sin förtvivlan frågar Bob ”Varför gör vi det här?” och Bob som den borgerliga prydnadskudde han i själ och hjärta är svarar ”För att vi vill det.” Det kunde ha varit en slutreplik i denna mysighetens apokalyps.
Pjäsen "Nåt i djupet" av Emma Palmkvist blir till ett slags korsning mellan filmen ”Truman Show” och Harold Pinter där ett ungt par alltmer desperat söker hitta in i livet via ett fredagsmysande som ger mig kalla kårar, menar Kurirens recensent Andreas Hoffsten.
Ändå känns pjäsen lite spretigt ytlig. Replikerna tickar på i ett slags mentalt tomrum vilket förvisso är något av ett signum för det absurda dramat – men då krävs ett större djup i gestaltningen av människans villkor på jorden, som ju titeln ändå skvallrar om. Om nu ångest är vår arvedel.