Litteratur
Närhetsprincipen
Hanna-Linnea Rengfors
it-lit
Lyrik är ju den insikt som finns i det outsagda och anade, inte i det uppenbart kvantifierbara.
Med en stillsam filigranteknik låter Rengfors sin dikt växa ut till en trehundrasidig hymn som täcker världen. Utgående från händelserna på Drottninggatan 2017 konfronterar hennes dikter våldet med omsorgen, ett riskabelt företag, men vackert hanterat. Det blir varken sentimentalt eller demagogiskt utan ytterst varsamt. Dikterna bärs av konsekvensen hos en röst, dualismen har en lågintensiv men ihärdig stämma.
om så ofta med god litteratur framhärdar den, drivs av sin egen energi och övertygar därför. Inte genom intellektuell konstruktion utan genom mänsklig stringens: ”att amma vid dödsbädden/ barnet i famnen/ andra handen/ övervakar marmoreringen/ att den håller sig på den döendes hud”. Riskabelt – absolut, men sammanhållet, amningens liv och dödens vaka i en enda strof.
”Närhetsprincipen” är berättande, ganska rak dikt om världens våld och det vanliga livets bräcklighet. Den är också didaktisk, genom att peka runt över de stora orättvisorna och övergreppen och ställa dem mot allt det konstruktiva. Där kommer också principen, den om närhet i motsats till den om våld, kalkylerat, övervägt eller om de alltid lika abrupta katastroferna. Den färdas över tiden, vistas i Hiroshimas flickskola den där dagen den sjätte augusti, den ser bakåt mot det svåra året 1783 och den vulkanvinter som dödade en fjärdedel av alla islänningar. Och så återvänder den till det rimliga, det närmaste.
Med språkets täthet och en ganska stillsam koncentration lyckas författaren skapa diktens berättigande. Och föra den till allmän giltighet, en näst intill episk och generell humanism. Det är, som ni förstår, mer än tillräckligt och det är löftesrikt för en lyrikdebut.