Litteratur
De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal
Författare: Alva, Gunnar och Jan Myrdal
Inledning: Bosse Lindquist
Förlag: Bonniers
Vad är det som aldrig dör? Isländska Havamal visste svaret: dom över död man. Jan Myrdal verkar inte få sista ordet i den familjetragedi som började spelas upp med hans bok ”Barndom” 1982. Där han per definition tog heder och ära från föräldrarna och hyllades av en unison kritikerkår eftersom tiden hade blåst till strid mot hela det socialdemokratiska välfärdsprojektet. Det var som att Alvas kalla händer styrde den sociala ingenjörskonstens värsta övergrepp och det hade började med den egna familjen.
”Barndom” var en roman men hyllades som historiesanning, även av historiker. När den kritiserades försvarades den som fiction, när den berömdes var det som sanningsvittne. Den brevsamling som nu publiceras mellan Jan, Gunnar och Alva borde ställa ”Barndom” i romanhyllan för gott. Boken är falsk, osann, välskriven, ganska lik sin författare.
Hur blir då hans dom? En dogmatisk skribent som curlades och försörjdes av sin älskade moder till 30-årsåldern, som beställde villan i Mariefred av samma föräldrar, ständigt missnöjd, som förrådde både vänner och kärlekar, förverkade barnens understöd, kröp och lismade för folkmördare och förintelseförnekare och efter långa år faktiskt lärde sig skriva riktigt hygglig svenska.
Varför? Ont arv från fadern, alltför stor kärlek från modern, vanlig bortskämdhet och ideologiskt fjärrstyrd av leninistisk totalitarism sedan tonåren. Ett liv i en bubbla, uppblåst av självgodhet och oxkommunism. Jag minns hans framträdanden, hur han liksom talade inåt, till en publik som bestod av Myrdal själv och vars bifall var det enda han brydde sig om.
Autofiktion kallas sånt som ”Barndom” och det är hittepå, liksom hela romankonsten. Vetenskap är en strängare disciplin, den Myrdal föraktade hela sitt liv, även hos sonen Janken, den briljante agrarhistorikern. En snygg formulering är inte sann, den är dekoration, oavsett vem som utstöter den.
Men domen över död man, den som ryms i dessa brev, kan han aldrig skriva sig fri ifrån.