Teater
Musikanternas uttåg
Manus: Tora von Platen efter PO Enquists roman.
Regi, bearbetning: Bobo Lundén
Scenografi, kostym: Astrid Mya
Ljusdesign: Maria Ros
Musik: Mattias Kågström, Cay Nyqvist
Medverkande: Ellenor Lindgren, Gunnar Eklund, Thomas Köhler, Sonja Lindblom, Amelie Ingabire med fler.
Västerbottensteatern, Sara kulturhus
För via denna föreställning återuppväcks Enquists stora epos, fylld av människoöden, som skildrar kampen för demokratin i början på 1900-talet. Ett avgörande skede i Sveriges historia.
En röd tråd genom den både svarta och humoristiska berättelsen är att människorna inser att deras arbete och liv har ett värde och att detta är värt att försvara, vilket ju ständigt är aktuellt.
Med erfarenhet från sina egna hemtrakter i Hjoggböle, en kvarts bilfärd från Bureå där Musikanternas uttåg utspelas, skildrar PO Enquist det fromma och fattiga Västerbotten som han själv kan utan och innan.
Vid 1900-talets början kolliderar den kristna väckelsen med den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Många västerbottningar tror på solidaritet och ödmjukhet men misstror socialisterna.
I boken skriver PO Enquist följande:
”Socialisterna visste man nog hur de var: De gapade och skrek men de fattade inte hur det egentligen var. Sin röst skulle man rikta till Gud. Hos Gud hade varje fattig själ fyrtiotusen röster. Där ginge det ej att bli bortröstad.”
När den socialistiska agitatorn Elmblad, skickligt spelad av Thomas Köhler, kommer på besök till norra Sverige och Bureå, ”det mörko landet”, för att tala om att organisera sig misshandlas han och jagas bort av de djupt kristna byborna. Som ordets förkunnare tvingas ”stockholmarn” svälja mask.
Även Nicanor, sonen i familjen Markström, som fått en central roll och valt att följa Elmblad, tystas av Bureborna när en bit av hans tunga skärs av. Egentligen borde det vara omöjligt för honom att tala, men ändå gör han det vilket visar på den viktiga kampen mot motgångar där det ”i slutändan visar sig att det alltid gives något bättre än döden”.
Med stor fingertoppskänsla gör Ellinor Lindgren den centrala rollen som Nicanor, som personifierar den pågående samhällsförändringen.
Gunnar Eklund gör ett finstämt och trovärdigt porträtt av morbror Aron som ständigt trampar fel i livet och inte orkar leva längre.
Sonja Lindblom, Josefina Markström, håller kraftfullt ställningarna på hemmaplan medan resten av familjen knäcks i arbetet på sågverket där villkoren blir allt sämre.
Musikanternas uttåg spelas i Sara kulturhus, det nyinvigda träbygget i Skellefteå. Kulturhusets träarkitektur tar sig även uttryck i föreställningens effektiva scenografi, signerad Astrid Maya, där träpelare från golv till tak skapar struktur och en känsla av skog i teaterrummet. Trä i fokus även här alltså.
Ytterst samspelt, träffsäkert, rappt och någorlunda texttroget fångar Västerbottensteatern skickligt PO Enquists prosaverk. Det går undan i de revyartade scenerna, den pigga nyskrivna musiken och sången som väcker tankar om den klassiska proggteatern på 1970-talet när romanen skrevs.
Här höjer de, som inte haft något röst tidigare, sina röster och vi får följa arbetarrörelsens framväxt. När ensemblen i slutscenen gemensamt sjunger ”Glöm oss inte” har jag nära till tårarna. För Musikanternas uttåg i Västerbottens regi berör, utan tvekan.