Litteratur
Magikern
Författare: Colm Tóibin
Översättning: Erik Andersson
Förlag: Norstedts
Colm Tóibíns ”Magikern” låter oss flytta in hos monumentet Thomas Mann. En av kontinentens allra största vars liv formades av en av de värsta av tider, första och andra världskriget. ”Magikern” är familjen Manns benämning på giganten som också är fader, make, individ. På något sätt i fallande grad, Mann blir i Tóibins händer en ganska vankelmodig figur som tycks orubblig först när han är överbevisad. Som antinazist kommer han ut ganska ovilligt, som familjefader drar han sig hellre undan, som make kan han aldrig sluta bliga på vackra och mjälla ynglingar.
Kanske är romanen mest intressant när den låter historiens obarmhärtighet spela huvudrollen, Thomas själv sägs visserligen stå i centrum, men han är något av ett svart hål som skapar sin egen händelsehorisont av informationsmörker. Tiden är drama, borgerlig storhet i Lübeck, begåvning, radikalitet och förfall i kombination därefter, bland syskon och barn. Landsflykt undan nazismen, amerikanska förvecklingar och en ny era, som också den är amerikansk. Thomas bevistar inte begravningen av den olycklige sonen Klaus, han har större prioriteringar.
Glöm nu inte att detta är en roman, det är Tóibíns storartade version av Mann och eftersom det närmast är en slags dramadokumentär finns möjlighet att kontrollera. Det där med monumentet stämmer nog, men den världsliga valhäntheten stämmer sämre, Mann var tydlig och tidig. Vackrast är partierna om musik, en av sönerna blir ju musiker, mest gåtfullt är frånvaron av psykologisk gestaltning av Mann själv. Han är upphöjt grandios och oberörbar, omgivningen är expressiv och excentrisk. Hans skrivande lever, och endast däri han själv.