Musik
Norrbottens kammarorkester under ledning av Isabelle van Keulen
Verk av Valentin Silvestrov, Otar Taktakishvili och Pjotr Tjajkovskij.
Kulturens hus, torsdag 15 februari
Ukrainaren Valentin Silvestrov lever som flykting i Tyskland och hans ”Silent Music” inledde kvällen. Ett stillsamt stycke, vackert men så tillbakahållet att det blev aningen profillöst. Men sällan hördes ett avslut så flortunt, som att lyss till en fjärils andetag.
Då var det ett annat ljud i skällan när georgiern Otar Taktakishvili presenterades med sin Violinkonsert nr 2. En blandning av isigt långa toner på e-strängen till en alltmer stegrande pulserande rytmik som kunde leda tankarna till kosacker över stäppen. Kraftfullt, lekfullt och med ett dynamiskt driv.
Efter paus var det dags för Pjotr Tjajkovskij och hans ”Minnen från Florens”, ett sent verk i hans produktion och som klingar av hans stora symfonier no 4, 5 och 6. Hans känsla för melodin, för den dansanta rytmen, förstärkt av tremolon och läckra pizzicaton är något av hans adelsmärke. En enkel melodi som trillar runt bland de olika sektionerna, tar form hos violinerna, får en annan valör hos violan, fångas upp av en cello. Det är ofta förföriskt vackert, där förutom van Keulens soloinsatser på violin, även cellisten Nikolay Shugaev – en av profilerna i Norrbotten NEO – med sin varma ton, gav karaktär åt musiken.
Om det nu var Arnos vågskvalp, trädgården Bobolis lummiga grönska eller utsikten från Fiesole som stimulerade Tjajkovskij i Florens är obekant. Han bodde där i sin mecenat Nadezjda von Mecks hus och att döma av musiken längtade han tillbaka.
Det har bullrats i media kring programvalet – att spela ryssen Tjajkovskij är ”tondövt” efter musik av ukrainaren Silvestrov. För undertecknad är det i nivå med att plocka ner Tolstoj eller Tjechov från bibliotekshyllorna i ilska över Putins krig. Å andra sidan har det ofta stormat kring Tjajkovskij som sin tids Benny Andersson i ABBA; melodiös och dansant musik i en tid där trenden för dagen var att leta efter den djupa ryska själen i musiken. Vilket inte intresserade Pjotr det minsta. Han hittade sina idoler i väst – bland dem Mozart. Så att enkom skälla honom för ryss är inte bara fånigt. Det är okunnigt.