Dags att bli odödlig

Kanske var det allt snack om skrotning som fick Goss att börja jävlas, att lägga armarna i kors och mucka genom snedtryckta hockeybilagor och trassliga papper. Han, Goss alltså, har blivit till den sortens gubbe som råkar slå folk med kryckan när han kliver på bussen. Sen lackar han på dem som sitter bakom honom och pratar i mobil. Och när han kommer hem skriver han en insändare om hundbajs i snön och dyra bussbiljetter, för att sen avsluta dagen med att ringa på hos grannen och be dem sänka. Fine, mister Goss! Jag har en liten onsdagshälsning till dig: You?re going down! Vi ska köpa en ny tryckpress. En schysst och snygg som kommer att bli bjuden på alla personalfester och som vi kan skämta med och som bara är för härlig. Som har ett vinnande sätt, social kompetens, som är lite hungrig på det nya. Sen kan du sitta i någon mjällig andrahandsförort och trycka annonsblad. Nåväl, kära läsare. Veckans tvåsidiga Puss kan hursomhelst bli ditt stora steg till stjärnorna, väcka tanken att det är dags att bli odödlig. Vi har gjort en sorts guide som jag önskar hade funnits när jag för första gången bestämde mig för att bli artist. Jag skulle bli punkikon. Gabbe var den första riktiga punkaren jag träffade personligen. Det var min polares storebrorsa och han hade alla Sex Pistols vinyler samt ett anarki-A inrakat vid sidan av sin tuppkam. När han brottade ner mig och sin lillebrorsa Martin framför högtalarna och vred upp volymen så högt att basen fladdrade i pojktröjorna förstod vi något. Vi skulle blir artister, en av de alla okejplanscher som tapetserade pojkrummet skulle föreställa oss. Vi repade typ tre gånger innan vi ledsnade. Och så har det fortsatt. Antingen har jag tröttnat för att någon frikyrklig flanellskjorta tvingat mig öva trumrytmer på en telefonkatalog, eller så mobbades jag för tönt-fiolen. Men jag har aldrig lyckats lära mig ett instrument. Trots att munspel, piano och gitarr också kan läggas till listan av artistförsök. Jag suger helt enkelt på att repa. Men det finns nästan inget som imponerar på mig mer än någon som trots allt lärt sig spela musik. Även om det är värsta tvådollarsdemon inspelad på kassetband. De har fattat något, skaffat en identitet och blivit Oh so pretty genom att sitta i sin muggiga secondhand-soffa i ett radongarage och öva. De har blivit amatörartister. Steget därifrån till fame och glory (odödlighet) är inte speciellt långt. Bästa tipsen på vägen får du här intill. Lycka till! /L Ps. Vinn en demo! Det finns tyvärr inga snabba genvägar till ett perfekt ljud. En billig mick och din minidisk funkar tyvärr inte ens halvvägs. Samtidigt är studiotid dyrt och chansen att komma ut som artist med den där krispiga fin-demon som spelats in i studio är oftast en svår ekonomisk nöt att knäcka. Men nu har du chansen att få det helt gratis. Puss, i samarbete med Musikhögskolan i Piteå, lottar nämligen ut inspelningstid i en alldeles äkta studio. Med två tillhörande ljudtekniker och allt. Ljudstudenterna Oskar Lindberg och Henrik Gustavsson tar dig och ditt band med sig in i studion hela helgen. Då hinner ni med att spela in en till två låtar. Skynda! Vi snackar alltså nu i helgen. För att vara med i tÄvlingen måste du kontakta Pussredaktionen före fredag klockan tio på morgonen. Mejla beskrivning av din/bandets musik till <A href="mailto:puss@kuriren.com">puss@kuriren.com</A> Oskar Lindberg hälsar: gärna rock, lite retro sådär. Ds.
Ps igen. På <A href="http://www.kuriren.nu">www.kuriren.nu</A> kan du se veckans vimmelbilder.

Dags att bli odödlig

Du kan sluta bläddra nu. Det blir inte fler än två sidor Puss den här veckan. Anledningen är lite grus i maskineriet, bokstavligen. Kurirens tryckpress bestämde sig nämligen för att tackla av tidigare i veckan. Den gamla trotjänaren (Goss) ska bytas ut.