Det är så himla lätt att glömma bort de som inte syns. Eller glömma, det är värre än så, att inte ens veta om att de finns. Så kan det ju inte ska vara 2014. Vi kan inte ha det så. Det är verkligen viktigt att se alla andra människor. Det må låta banalt och det borde ju vara det, men det är inte så ändå.
På Zackes spelning i fredags, när det var så väldigt kallt tänker jag på det. Hur Zacke kramar om ett par bullriga pundare innan spelningen. Och hur jättemånga unga tjejer och killar springer fram till scenen och kan hela texten till Mammas nya kille. Hur den låten synliggjort en erfarenhet.
Tidig lördagkväll och Systraskap kör sin för kvällen något nedbantade idm-house, ett helt liv från Swedish house mafias, Skrillex och Aviciis grabbonanza. Relativt liten publik, middagsslotten mellan fem och åtta brukar innebära det på festivaler. Och dessutom är nog folk rätt matta efter den enorma uppslutningen i Prideparaden. 4 000 deltagare enligt arrangörerna, det är ju mer folk än på en genomsnittlig Luleå hockey-match. Men strunt i hockey, jag vill säga att Systraskaps spelning var så bra! En musikalitet och en inställning som inte går att hitta eller uppbringa i den vanliga svennebanannormen. Inte så konstigt kanske, för att finna sin plats i den kan man inte vara så här utmanade, rollupplösande och svängiga. Och samtidigt inte vara rädd för att närsomhelst bryta av svänget i breakbeats och polyrytmer. Let's start a revolution heter en låt, och gärna för mig om det är så här den låter. My voice is my weapon, the violence is a fucking failure, the words are my only defence, går en textrad. Jag är med. Jag håller med.
Det jag skrev inledningsvis om synliggörandet, det är Nina Ramsby som säger det, fast mycket bättre, när hon spelar och pratar i eftermiddagssolen på söndagen. Hon pratar om hur viktigt det var för henne att bli synliggjord genom musiken när hon kände sig ensam på 80-talet, i en transpersonlighet hon inte kunnat formulera i ord ännu. Och därför vill göra detsamma nu, berätta om sig själv och sin ensamhet så att andra ska känna sig mindre ensamma. Till det hör att Nina Ramsby är en fulländad underhållare, en fantastisk gitarrist och Sveriges allra mest tröstande röst.
Och hennes lågmälda föreställning, där hon bland annat tolkar Cornelis samtidigt som hon ber honom i sin himmel att ”skärpa till sig lite, för fan”.
En fin helg i Stadsparken. Folkhavet och Bomberjacka på Zackes spelning.
Hela Nina Ramsby, att hon finns i vår tid detta geni och vilken ynnest det är.
Och när Systraskap nästan oproportionerligt glatt rusar ut i publiken och tutar trumpet rätt i folks fejs. Så himla fint alltihop.