Nog finns det en röd tråd i Gerda Helena Lindskogs livsgärning, som i helgen premieras med ett hedersdoktorat på Luleå tekniska universitet. En tråd som sakta men säkert ringlats ut kring litteratur, barn och vuxna – inte minst kvinnor – vars namn bleknat bort i historieskrivningen.
– Jo, det finns en röd tråd, även om jag har svårt att formulera exakt vad den består av. Däremot ser jag tydligt hur det ena lett fram till det andra i mitt arbete genom åren. En linje jag följt är att lyfta fram sådant som inte alla andra från början sett ett värde i. Det är ju vinnarna som skriver historien. Kanske kan man säga att jag tittat närmare på dem som inte anses som vinnare, säger Gerda Helena Lindskog.
Egentligen ångrar hon att hon tackade ja till hedersdoktoratet. Självklart känns det bra att få sitt arbete värderat på det här sättet, men om hon bara skulle utgå från det hon känner och tänker just nu skulle hon hellre sitta kvar i något arkiv i Stockholm och läsa allt hon kommer över av och om Anna Hierta Retzius (1841–1924); en förmögen filantrop som var aktiv i den tidiga kvinnorörelsen, yngsta dotter till Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta och gift med läkaren och skallforskaren Gustaf Retzius.
Henne stötte Gerda Helena Lindskog på under sitt arbete med boken ”Snölandets fattiga ungdom till hjälp” (Hström 2010), en imponerande tegelsten om kvinnorna och männen kring Norrbottens arbetsstugor för barn 1903–1933. Där spelade Anna Hierta en viktig roll, både för tillkomsten av arbetsstugorna och för det ekonomiska stödet till verksamheten.
Nyss hemkommen från veckor av sökande i Kungliga vetenskapsakademiens arkiv i Stockholm har Gerda Helena Lindskog i sin dator nästan 30 000 bilder av Anna Hiertas brev och annan litteratur som hon skulle vilja ta itu med. I stället måste tiden nu ägnas åt att skriva den föreläsning hon som hedersdoktor ger på universitetet på fredag förmiddag, att ge intervjuer och förbereda den stora högtidliga ceremonin.
Gerda Helena Lindskog föddes som Gerda Hallqvist och växte upp i Alingsås där pappa var pastorsadjunkt och en ”riktig hönspappa” för de fyra syskonen. Mamma var den kända författaren och översättaren Britt G Hallqvist.
Som tonåring flyttade Gerda Helena Lindskog tillsammans med sin familj till Lund och från början hade hon nog tänkt sig att bli journalist.
– Men jag misslyckades totalt på inträdesprovet till journalisthögskolan. Just det här med att skriva kort och på tid visade sig inte vara något för mig, berättar hon.
I stället utbildade hon sig till bibliotekarie och det var i den rollen hon för första gången reste till Luleå för ett vikariat som barnbibliotekarie.
Den 11 september 1973, samma dag som militärkuppen i Chile, steg hon av tåget på järnvägsstationen och gick upp på Ringbaren på Storgatan för att äta frukost. Hon hade ingenstans att bo, men efter jobbets slut klockan fem flyttade hon in i ett hyresrum på Skeppsbrogatan.
I mer än 25 år bodde och arbetade Gerda Helena Lindskog i Luleå och Umeå. I slutet av 1980-talet debuterade hon som skönlitterär författare med ungdomsboken ”Benjamin dansar inte” (Rabén och Sjögren 1987), något som ledde henne in i Norrländska författarsällskapet, där hon så småningom blev ordförande och en av de första som kom att söka samarbete med författare och skrivare i Barentsområdet. Ett av många resultat av det samarbetet är antologin ”Där vägarna börjar” (Barents publisher 1999).
Redan 1991 hade hon begett sig ut på en lång resa för att möta de nordnorska barnboksförfattarna inför boken ”Resa med nordnorsk barnlitteratur” (eget förlag 1991). Arbetet gav mersmak och ledde fram till ett omfattande pionjärarbete kring frågan om hur bilden av samer tar sig ut i den svenska barn-och ungdomslitteraturen under 1900-talet. I femton år forskade Gerda Helena Lindskog mest på fritiden mellan alla andra sysslor och först 2005 kom hennes bok ”Vid svenskhetens nordliga utposter” (BTJ förlag) ut.
Senare gav hon sig i kast med att beskriva hur bilden av Norrland tecknats i den svenska barn- och ungdomslitteraturen under förra seklet, både i boken ”Norrbarn” (Hström 2015) och i en databas med samma namn.
Efter att under många år ha ägnat sig åt i första hand kvinnorna – inte minst föreståndarinnorna – kring Norrbottens arbetsstugor inför boken ”Snölandets fattiga ungdom till hjälp”, följde Gerda Helena Lindskog upp sitt arbete med att intervjua 26 av de elever som bott på arbetsstugorna både i Norrbotten och Västerbotten i boken ”Först och främst misshagade namnet” (Hström 2014).
Parallellt med all denna forskar- och skrivarmöda har Gerda Helena Lindskog dessutom arbetat som litteraturkonsulent på Norrbottens läns landsting under några viktiga år och som föreståndare på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby.
I januari 2013 packade hon och maken Stig Lindskog ihop sitt hem i Visby och flyttade upp till Luleå. Ungefär samtidigt inledde hon sin forskning kring Anna Hierta, ett arbete som leder till många resor söderöver.
Resandet verkar centralt i Gerda Helena Lindskogs liv, de ständiga förflyttningarna, både i tanke och handling. En gång fick hon, som färdats mer än de flesta, en nyinrättad tjänst som arbetsplatsbibliotekarie i Luleå. Hon tackade först nej med motiveringen att hon inte hade något körkort. Men eftersom hon var intresserad av jobbet lovade hon att skaffa sig ett så snart som möjligt.
– Jag har fortfarande inget körkort, vilket aldrig har hindrat mig. Det är jag faktiskt ganska stolt över.
Att den blick hon under så lång tid haft riktad mot norr och mot barn och ungdomar nu istället riktas mot en rik filantrop i Stockholm som med åren fått ett tvivelaktigt rykte i offentligheten väcker naturligtvis frågor. Några absoluta svar har inte Gerda Helena Lindskog, men däremot många tankar.
– Jag vänder mig emot den ensidiga bilden av Anna Hierta. Så sent som för ett par år sedan kom det ut en engelskspråkig bok om hennes man Gustaf Retzius. Den inleds med orden att hans dåliga rykte hänger samman med att han var gift med Anna Hierta, som gick från att vara en liberal kvinnosakskämpe till något som ser ut som mörkblåaste konservatism. Varför blev det så, vad hände? I min forskning ser jag sammanhang, missförstånd och komplikationer. Det är sånt som intresserar mig. Att gå bortom det ensidiga och allt det vi säger oss vara överens om. Det är kanske den röda tråden?