Två män, med lika många gitarrer. Och slutsumman blir då tvek- och även hejdlös "kvalitet". Alldeles på riktigt.
På Piteås eget "Hole In the Wall", Krokodil, på torsdagskvällen, spelade alltså de två countrymännen Rikard Lindgren, från Malmö och Lars Bygdén, från Sundsvall men numera bosatt i Stockholm, några sköna set av Americanamusik (sammanlagt noterade jag 19 låtar).
Publiken var, i Krokodil-sammanhang, alldeles lagom stor (men det hade ju givetvis inte gjort ont om den också hade varit ännu större). Trivseln ökade gradvis till att bli kolossalt vidunderligt orkanstor.
Herrarna Lindgren och Bygdén, som inte har någon erfarenhet alls av att spela tillsammans tidigare, turades artigt om att utväxla låtar. Förhöll sig garanterat avspänt till det aktuella läget, mellansnackade sparsamt men (så vitt man kunde bedöma) aldrig slentrianmässigt, la in snus och tog ut densamma när de skulle spela munspel och spelade så stringent, snyggt och med oceaner av äkta känslor att de gärna hade kunnat få fortsätta ytterligare en stund, än de omkring inte fullt två timmar (inklusive paus) som de ägnade Piteå (ingen av dem hade för övrigt varit så här långt norrut i landet tidigare, men på fredagen kom de till Kiruna och i kväll, lördag, befinner de sig i Pajala - hörde ni det: OCH MISSA DEM INTE!).
- Spelade vi verkligen 19 låtar? undrade en smått imponerad Rikard Lindgren (som har den ytterst snygga trippel-cd lådan Memento ute i omlopp) efter avslutad spelning.
- Då trivdes vi, uppenbarligen. Tidigare på turnén har det som mest blivit 14-15 stycken.
Det enda "tjänstefelet" från Rikard Lindgrens sida var att han "glömde bort" att spela sin fantastiska version av Bob Dylans Blind Willie McTell. Men i stället blev det, som ett av extranumren, St. Bob’s Tomorrow is a Long Time. Och den var ju knappast illa den heller.
Lars Bygdén, som tidigare var med i Sundsvallsbandet Thousand Dollar Playboys ("som de flesta av någon anledning uttalade fel och kallade för "tusen dollar playboys") och för tillfället är aktuell med dubbel-cd:n Songs I Wrote, plockade in en version av Jackson Brownes These Days, som var totalt sprängfull av själ, som ett av sina extranummer.
Det andra blev "den ungefär roligaste texten jag har på repertoaren; den prövades till och med till Svensktoppen men kom inte in" - Good Times.
Tidigare under kvällen hade de då lagt fram sånt som From Camden Town to Bleecker Street, Mezcal Mae och Reconsider Me (Lindgren) och The Hole, This Road och en version av Jimmy Webbs Highwayman, som i sig var jämförbar med en angenäm rysning.
En jättefin kväll som spred massor av generös värme inombords, vilket sannerligen kunde behövas när man därefter återigen skulle konfronteras med det eländigt usla november-vädret utomhus.