Har man släppt album som Welfare problems och låtar som Cheater och Me and the boys är det inte mer än rätt. Den här decemberkvällen är de tillbaka på scen i sin gamla hemstad och det känns, ganska precis, som förr. Det är stort och högljutt, tufft och härligt. Det showas och det slarvas.
Stefan Granberg har väl haft mer skärpta kvällar än den här, men han är en smått underbar rocksångare – ”en röst fostrad i dåliga PA:n” som en person i bandets närhet en gång sa – och i mellansnacket riktar han tack till A-kassan, som hjälpte till att hålla igång bandet en gång i tiden, och gör en nickning åt bandets tidiga dagar på ungdomsgårdar: ”Det röda ljuset och den rökiga stämningen ... Det känns som på Regnbågen”.
Johan Gustafsson, har en fin rockpipa i behåll även han, för att inte tala om de riktiga de luxe-prylarna han gör i sitt basspel gång på gång. Han och Randys gitarress Johan Brändström känns lite som Randys Piff och Puff. De är liksom överallt och i ständig sändning.
Fredrik Granberg hör hemma i toppskiktet bland rikets rocktrummisar med virvelslag som bokstavligen känns som stål, plus smakfulla kickar och fills. Finklädd i Anthrax-t-shirt är han dessutom. Att han orkar, tänker jag, men han slipper krävande The heebie jeebies i alla fall.
Hade jag fått önska skulle gömda godingar som Dirty and cheap och Win or lose ha fått en plats, men här comebackas det i stället med ett riktigt best of-set, en tidslinje från 1998 års Little Toulouse (en explosiv öppning) till den sju år yngre Razorblade. Det mesta i den här högeffektiva setlistan andas kvalité. Man vill sjunga med och sätta näven i luften.
Precis som vanligt när det gäller Randykonserter går en del detaljer förlorade i stridens hetta, men Randy live har aldrig handlat om finbroderi, utan om energi, röj och stundens ingivelse. Så även den här gången med grymma Welfare problems och en riktigt tung Shape up bland höjdpunkterna.
Mellan två låtar görs en antydan till Whatever you want. Stefan Granberg har tidigare nämnt Status Quo som en av influenserna till nytt Randy-material. Framtiden är oviss, men nog vore det riktigt kul att få höra ännu en skiva från bandet, om så den sista.