Processen är viktigare än slutresultatet
Det ser ut som vilket tält som helst där det står på Sundsgatan i Piteå, men här finns vare sig mat eller t-shirts.
EN INRE FANTASI. Ylva Sanner, tecknare, scenograf och del av Team Alpha, tycker att bilderna har många likheter med teckningar och skapandet med att teckna.
Foto: Petra Isaksson
Men de som faktiskt arbetar med konstverket är Team Alpha och publiken. Sedan 2005 har konstnärerna Rickard Fåhraeus, Anders Lindgren och Ylva Sanner gjort andra liknande verk, eller kanske är det bättre att tala om att skapa kontext för kreativa processer, interaktivitet och relationer. För att sätta igång dessa har man den här gången delat ut uppdrag till publiken. Sedan en månad tillbaka har människor uppmanats att under olika slags teman som till exempel "Gör ett tillägg där du tycker att det behövs", eller "Förena två oförenliga ting" formulera sig i bild, fotografera och leverera digital till gruppen. Ett av tälten har en helt vit framsida. Där ska Uppdrag skugga, det alldeles särskilda just för festivaldagarna, utföras: att gå in bakom duken, bli belyst och sedan röra sig och ställa sig i en position. Till sin hjälp har man dels en skärm där man kan se hur den rörelse man tänkt sig ser ut, dels en av konstnärerna som både assisterar och tar ett foto av rörelsen. Det känns som att gå in i ett tält där man lätt glömmer att alla utanför både ser och hör. - Det blir som när man sitter och tecknar. Där sitter man också och suddar och tar om. Det där joxandet som är så himla kul, säger Ylva Sanner. Skuggbilderna sätts sedan samman till ett bildspel utan egentlig ordning och visas i tältet bredvid. - Det blir väl snarare så att sista dagen finns det mycket att se, säger Fåhraeus. Blir det väldigt många bilder får vi väl dela upp dem i flera spel. - Vi arbetar tillsammans med deltagarna, om det finns en berättelse i bilderna som görs, kan vi göra en sådan också, säger Anders Lindgren. Osäker process
Ingen av konstnärerna vet alltså vad som kommer att ske, vilka festivalbesökare som kommer att vilja göra en skuggbild eller hur de vill lösa fotouppdragen. Men tror att sammanhanget med en festival kan ge många och olika impulser över dygnet. - Det svåraste för oss blir nog att få in deltagarna i tältet, säger Rikard Fåhraeus. Vi måste i alla fall börja med att ta bort staketet där till höger. Formen uppmuntrar till de grova uttrycken, man måste göra en stor gest för att den ska synas. Det som däremot inte syns är skugg-görarens ansikte. Något som konstnärerna tror är en fördel. - När man kommer in i tälten kommer man fort in i en process, ett skapande. Samtidigt står man på en scen, men man slipper visa sitt ansikte. Man kan drömma om att bli idol, men inte våga. I skuggan kan man vara vem som helst. Därmed erbjuder man också en scen och Ylva Sanner som arbetat med scenografier för Teater tre, ser likheter med teatern. Hon och Richard Fåhraeus är för övrigt utbildade på Konstfack, medan Anders Lindgren har gått Konsthögskolan, Umeå Universitet. Sanner beskriver sig som tecknare, en av de traditionella teknikerna inom bildkonsten. - Jag gör vanliga hederliga skulpturer, objekt, säger Rikard Fåhraeus och ler lite snett. Att tala om tekniker känns nämligen plötsligt lite märkligt. Konstverket i Piteå har ett helt annat fokus. Det påtagliga resultatet, fotot, är underordnat sammanhanget och processen. - Det är en upplevelseskillnad. När man tittar på en bild är man alltid utanför, säger Rikard Fåhraeus. Här är man inne i verket. Som ett slags souvenir får skugg-göraren med sig ett vykort av skuggan, ett slags minne mer än ett färdigt verk då det i sin tur ingår i en annan helhet med andras bilder och tankar. Skapat en konstinstitution
Anders Lindgren talar om begreppen content provider och context provider. Den förra tillhandahåller just något färdigt, begreppet används flitigt av leverantörer av digitala tjänster, medan den senare skapar ett sammanhang, en institution. Och det är vad Team Alpha har gjort på Sundsgatan, även om tälten inte riktigt liknar det vi brukar kalla konstinstitutioner. Men det innebär också att gruppen fortfarande är konstnärerna, de svarar för idén. Publiken har vissa gränser att förhålla sig till; man får själv formulera sin skuggbild, är ingen marionett som dirigeras, men inte skära hål i duken och motivet man själv skapat och utgör, delas med Team Alpha. Anders Lindgren fortsätter diskutera konstnärens roll, den ensamme målaren och dennes verk, och gruppens arbete - Att vi väljer att jobba så här beror på att vi inte är så nöjda med konstens autenticitet. Att det alltid skulle vara det bästa sättet för konsten, säger Anders Lindgren. - Den energin när man gör något tillsammans är viktig i vårt arbete. Man får en annan kontakt, säger Ylva Sanner. Inget event
De relationer som uppstår, varken i gruppen eller till publiken, kan man dock inte förutspå. Till exempel har man fått frågan om vad kostar att vara med. Tälten med sin digitala systemkamera på stativ och den vita duken signalerar både porträttfotografi och sådana där "stoppa-huvudet-i-hålet-skärmar". Men är Uppdrag skugga kanske i stället "en kul grej"? - Det här är inte alls något event, ingen förströelse, svarar Anders Lindgren. Det kräver en insats, att de går in och försöker. - Det kan nog vara det från början för den som vill göra en skuggbild, säger Rikard Fåhraeus. Verket tror man då kommer att finnas kvar i den som medverkat men kanske också hos festivalbesökare som bara börjar fundera på vad som är ens vildaste fantasi, och hur den skulle se ut om man försökte rita den. I Piteå är det bara att köra igång. Det får mig att tänka på temat för den pågående konstbiennalen LAB09 i Luleå. Team Alpha tar definitivt en risk i festivalvimlets korvos. För är det ingen som agerar finns inget att se, och hur vet man om någon över huvud taget reflekterar över det?
Så jobbar vi med nyheter