Det är många som har försökt och många har misslyckats. Soul på svenska är inte lätt. Se bara på det stående exemplet Eric Gadd. Att kalla Veronica Maggio för soul skulle förmodligen aldrig Kaah göra, och visst, egentligen är det mer pop. Men jag tycker ändå det. Att det är så här soul låter på svenska. Eller borde låta.
Det är en soul som tar vägen genom den svenska pophistorien, via Siw Malmkvists och Claes-Göran Hederströms svensktopphittar, vidare till Kihlen från Snook, som har producerat Maggios senaste album.
Det är verkligen hitmusik och sådan är inte alltid så lätt att överföra till en livescen, särskilt inte med tanke på hur välproducerat det låter på skiva. Live låter de allra flesta radioartister tråkigare än mossa men det gör inte Maggio. Hon sjunger grymt, får med sig den unga publiken, och bandet svänger också. Det handlar så mycket om att fylla ut mellanrummen, att lägga in lite skräp i hörnen och inte bara spela slickt och duktigt.
Fast nu är Maggio heller ingen vanlig radioartist. Hennes musik hör mittfåran till men hon är snarare som en motvikt mot all skit som finns där, i mittflödet. Det är en grym blandning - musiken är uppåt, texterna likgiltiga och bittra, det är både tillbakalutat, peppat och deppigt på en och samma gång. Det finns verkligen inte mycket musik som lyckas med allt det och ändå spelas i reklamradion.
Det är nog många i PDOL-publiken som upplever sin första fylla. De har kul och är på helt rätt ställe. Konserten bärs upp av hitsen, folk studsar, sjunger med och regndropparna förväxlas lätt med svett. Och hitsen bärs upp av bärs, åtminstone texterna som ofta handlar om alla de dystra följderna som kommer med ölisarna och som många framför scenen kommer få uppleva väldigt snart. Bittersött, skulle man kunna säga. Göda.