Det tänds ett hopp i mig när Oskar Linnros efter ett kort intro inleder med "GeGeGeGe". Kidsen i publiken är med från start och ger inte upp för än avslutande "25" tonar ut. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag skriver detta – men hälften av dem som hittat till Kitteltältet ikväll kan inte ha varit med på tåget när Linnros slog igenom 2010.
Det är ju lätt att tappa hoppet om konsertbesökare när man har sett briljanta akter kämpa framför tomma parkeringar och ett par journalister för många gånger. Därför värmer det att kvällens publik är med Linnros så hjärtligt trogen. Han bedyrar också att Piteå varit bästa publiken i år, och jag tror honom.
Ljudteknikern måste ha varit på gott humör, för volymen är perfekt mörbultande inne i Kitteltältet. Det hör också till saken att Linnros rätt svala sound på skiva förhöjs helt makalöst på scenen, och kombinationen blir på det hela taget knäckande stark. Det finns stunder då det knottrar och har sig innanför ärmarna, det lovar jag.
Även om vi befinner vi oss i ett tält gör Linnros allt för att för att bygga något ännu större. Han har med sig ett band som inte bara är trevliga att titta på, de spelar helgjutet och aldrig en ton där det inte behövs. Trummorna tar över här och där men det är nästan som om det är meningen, för jag känner mig rätt överkörd på ett bra sätt redan från start. Sedan har han med sig en fin ljusshow också.
Det är vackert att se en soulman som sjunga om livets baksidor för en 20-någonting publik i ett öltält en onsdag. Men när den ack så sönderspelade "Från och med du" bara pågår och raderna och samma Marlboro tas över av publiken är det konsertsommarens kanske bästa stund hittills.
Det enda som gnager är vad jag har missat tidigare och hur bra det här kommer bli när showen får större utrymme.