Näsflöjten rockar!

Denna gång samarbetar kammaroperan med Vadstena-akademien som tog hand om Sverigepremiären i augusti. Nu är det dags för turné och tråkigt nog blir det bara två föreställningar i Norrbotten. Uppdraget att skriva libretto och musik har denna gång gått till Magnus Lindman och Fredrik Österling. Lindman är dramaturg på Radioteatern och Teater Tribunalen i Stockholm och en viktig röst i samtidsteatern. Fredrik Österling, som i ett litet tal inför länspremiären berättade att han är född i Gällivare, är inte bara tonsättare. Han är också chef för länsmusiken i Stockholm och har ett förflutet både som förbundsordförande i Föreningen Svenska tonsättare och Musikerförbundet och som sekreterare för den statliga orkesterutredningen. Med andra ord torde han vara väl insatt i kulturbyråkratin, något som underlättar när man ska ge sig på kulturpolitiken. För hur osexigt det än kan låta är detta en opera som handlar just om kulturpolitik. Med andra ord en politisk satir mitt i ett pågående skede av kulturutredningar, kulturpropositioner och en tidvis het kulturdebatt. Att kulturministern så sent som i förra veckan så tydligt visade att hon har problem med de sina i regeringen genom att tala om att hon ville byta ut ordet "kultur" för att "det leder tankarna till symfoniorkestrar som kanske inte alla är intresserade av" till mer konkreta ord som "bibliotek, kulturskolor och konsthallar" gör naturligtvis det hela ännu roligare. För det är i det komiska Lindman och Österling uppehåller sig. I centrum står Kulturministern med sina medhjälpare partisekreteraren Stasi och pressekreteraren Pressman. Runt omkring dem pågår en kulturutredning, där allt mer utmattade byråkrater försöker att skapa handfast politik kring ett stort och svårfångat ämne. Svårfångad är Kulturen visserligen, här till och med på rymmen. För i Näsflöjten är Kulturen en ung kvinna, en fri och utmanande kraft som behagsjuk trånar efter uppmärksamhet, dotter till Den Stora Fruktansvärda Konsten som en gång hade ett förhållande med Politiken. Regissör är Stina Ancker, en tillgång i operasammanhang, som inte har fallit för frestelsen att göra karikatyrerna av politiker, byråkrater och kritiker kyliga. I stället finns här en värme, ett stort leende som genomsyrar hela föreställningen och som paradoxalt nog gör den ännu vassare i sin kritiska satir. Runt om sig har Ancker också samlat ett gäng mycket duktiga sångare och aktörer, sällan har jag sett på maken. Kulturministern Ulrika Tenstam är på samma gång både magnifik och enkel i sin omöjliga situation och den unga Frida Jansson är ett namn att lägga på minnet - till våren gör hon Maria i West Side Story på Norrlandsoperan. Från början sitter jag dock och undrar varför opera? Vore det inte enklare och bättre med talteater, med tanke på all text, all byråkratsvenska. Men så sjunger Stasi, Maria Matyazova, en aria om att all kultur borde göras i Stockholm, det är ju ändå "där dom bor som kan sin sak" och efter det är alla invändningar som bortblåsta. Musiken tar plats, tillför, fördjupar, lättar upp - framfört av Norrbotten Neo under ledning av Petter Sundkvist med samma precision och värme som sångarna. Revy, opera eller operett - sorten kan diskuteras. Här finns gott om stölder och pastischer. En är Katalogarian ur Don Giovanni, framförd av en nyliberal ledarskribent (Andreas E. Olsson) som avslutas med mantrat "Låt allt statligt bli privat!". Den kulturpolitiska tanketorftigheten är verkligen ett ämne för satir, något som härmed är bevisat. Den berör ju ändå bara kulturen med litet "k". Sista ordet går som alltid till Den Stora Fruktansvärda Konsten som enkelt sammanfattar det hela med "Let´s rock!".

Näsflöjten rockar!

I den intima"svarta lådan" i Piteås Studio Acusticum hade Piteå Kammaroperas Näsflöjten sin länspremiär. Hur osexigt det än kan låta är detta en opera som handlar just om kulturpolitik.