Lill-Babs ? en ödmjuk legend

Efter sin konsert och genomfört juryarbete är Lill-Babs svettig och något upprymd. Hon är inte särskilt peppad på att bli fotograferad - för sånt ska man ju göra före konserten, när sminket sitter som bäst, berättar hon. Just nu är det turné som gäller, längs ett väldigt flängigt schema. Ena dagen har det varit Malmö, andra Simrishamn, tredje Trollhättan och så nu Piteå. Får man fråga hur du orkar med allting? - Ja du, jag mår så bra och har det så bra, jag är ju en gammal turnéräv så jag har lärt mig. Vill inte kallas legend Det är fascinerande att Lill-Babs fortfarande håller i gång efter så många år i rampljuset. En sådan här dag, när solen skiner och värmen tränger på som en pina, så känner till och med en frisk 21-åring sig slut. Finns det någon hemlighet för att hålla sig i så god form som du har gjort? - Nej, det gör det inte. Det är bara att känna efter själv vad man mår bra av. Det är egentligen ganska enkelt, du känner ju själv om du äter eller dricker eller om du gör saker som du inte mår bra av, och då är det bara att sluta med det. Jag mår bra, bara jag får sova och röra på mig. Fast sedan är det ju också så att det här med att stå på scen är den absolut bästa medicinen. Barbro Svensson är fullkomligt omringad av erfarenhet och kändisskap. Hon har varit en del av kändisvärlden ända sedan det var Lennart Hyland, Simon Brehm och folkparker som gällde. - Jag är oerhört glad att jag fick vara med på den tiden. I dag tycker jag nästan synd om alla unga som kommer fram. Det går så fort allting, man hinner inte med, och allt är mycket tuffare. Det blir bara dagsländor av allt-ihop. Fast trots att hon varit känd så länge och så mycket vill hon ändå inte kalla sig själv för en legend. - Jag känner mig inte som det. Det är klart man inte kan göra det. Känner sig vanlig Har du svårt att förstå att andra ser dig som en legend? - Man är ju naturligtvis glad och tacksam. Det är underbart hedrande att folk tycker det, men jag vet inte hur man ska känna sig för att vara en legend egentligen. Jag känner mig bara som vanligt. Vad är det då som gör en person till en legend? - Det är väl någon som finns i ens liv som aldrig försvinner, som liksom alltid finns kvar. Povel Ramel till exempel som nyligen gick bort, han tycker jag är en legend. - Men det finns så många fler som man också har så nära hjärtat och som har betytt så mycket i ens liv och fortfarande gör det. Som Lars Forssell, han kanske inte är en legend för så många, men för mig kommer han alltid vara en stjärna på min himmel. En stor stjärna. Hedrar Lars Forssell Lars Forssell, som gick bort tidigare i veckan, skrev många texter till Lill-Babs och de var även nära vänner. De lärde känna varandra redan på 1960-talet och har ända sedan dess haft god kontakt med varandra. Är det svåra dagar efter Lars Forssells bortgång? - Det har varit jobbigt samtidigt som det är väldigt roligt att få hedra honom på scen och sjunga hans texter, som här i dag i Piteå. I går, när det tragiska hände, då var det jobbigare. De har jobbat tillsammans vid ett flertal tillfällen, bland annat skrev han en hel show till Lill-Babs i slutet av 1970-talet. Det gjorde han samtidigt som han satt med som ledamot i Svenska akademien. - Det satte igång lite huvudvärk hos många tror jag, att han som den kulturpersonlighet han var, gjorde just det. Det här med snobbkultur gillade han inte. Någonstans så såg han att alla människor är kultur. Du säger att Povel Ramel och Lars Forssell är legender, känner inte du dig som en av dem? - Jag är ju en del av dem, jag har ju jobbat med dem och så vidare men, sedan vet jag inte. Jag tror inte man kan se sig själv som en legend.