Få dansare passerar Helena Franzéns nålsöga. I en tid där människans status mäts i hur väl hon lyckas marknadsföra det individuella uttrycket, letar koreografen dansare med mod att släppa självmedvetenheten.
– Nej, det är inte lätt att hitta. I dag är det inte iscensättning och rörelse som driver. Det finns en hel del dansare som inte är intresserade av det, utan istället vill uttrycka sin egen personlighet. Många är rädda för att gå in i någons värld och ge av sig själva. Det ser jag även när jag undervisar. Jag kan komma till en klass där attityden hos några av eleverna är "jag är redan danskonstnär". Det är frustrerande, säger hon.
Helena Franzén vill arbeta med trygga danskonstnärer.
Bara då, när de vågar öppna sig, kan hon vaska fram det "inre guld" som ger rörelsen kraft att möta betraktaren.
För närvarande arbetar hon med timslånga verket To make this up, vilket repeteras i två parallella uppsättningar. Det blir intensiva dagar och många resor mellan Piteå och Stockholm.
Världspremiär
I versionen som har världspremiär i Piteå är det Daniela Bendini från Finland och Cesilie Kverneland från Norge som förkroppsligar verket, till vilket musik komponerats av Stockholmsbaserade musikern Stefan Johansson. Föreställningen som ska ut på turné görs inom ramen för Arctic dance circle, ett samarbetsprojekt mellan Norge, Finland och Sverige.
Helena Franzén, som 2011 tilldelades Svenska teaterkritikers förenings danspris, är känd för sina nära samarbeten med musiker som Jukka Rintamäki och Jenny Wilson. Valet av musiker är precis som valet av dansare, präglat av koreografens lust till processer utan prestige. För att kropp, rum och ljud ska samspela måste de inblandade stå nakna inför den konstnärliga visionen.
Krävs uthållighet
Idén till To make this up fick Helena Franzén redan för ett år sedan. En helaftonsföreställning är nära nog ett marathonlopp, det krävs tid och uthållighet. När väl repetitionerna inleds har hon strukturen klar för sig, ett partitur som ger henne tryggheten att jobba intuitivt i rummet. Tack vare omsorgsfullt förarbete vet hon i vilken riktning verket ska växa.
– Varje verk har sin egen dialekt. Jag bygger varje del, hur den låter och vad det är för stämning. Struktur är mitt signum. Det finns många andra koreografer som jobbar lösare.
Oändlig resa
Nya uppslag kommer hela tiden.
– Det är oändligt. Rörelse, kvalitet på rörelse, det är något så fantastiskt för mig att det aldrig tar slut. Jag älskar att överlämna något till dansarna. När det tar ny kropp, det är ett magiskt ögonblick.
To make this up består av sex delar, var och en med sin särskilda stämning.
– Den första tanken var att utgå från ett sceniskt rum där det inte finns fram och baksida. Då bygger man ett rum där man sitter runt dem som dansar. Dansen är tredimensionell och har inte fram- och baksida. Framåt i rörelsen betyder lika mycket att jag lämnar. Det är härligt att få bort distansen till publiken, jobba utan ett "vi och dem".
– Jag jobbar inte med berättande dans i logiska förlopp. Det finns ingen historia med början, mitt och slut, säger hon.
Helena Franzén vill, sagt med eftertryck, inte skriva publiken på näsan.
Hon jobbar poetiskt och lämnar åt betraktaren att, utifrån sin upplevelse, skapa mening. Hon exemplifierar genom ett citat av Andrej Tarkovskij, om den svarta hundens betydelse i dennes filmskapande.
– Han får frågan vad den svarta hunden betyder. Då svarar han: "Det är en hund men om det väcker något annat hos dig så bejaka det. Men det är fortfarande en hund". Hon som frågar vill att han ska säga "the truth" till henne. Men det vill han inte, och det vill inte jag heller.
Livets partitur
Inspiration finner Helena Franzén i filmer, bildkonst och litteratur, Haruki Murakami är en av favoritförfattarna, men även i vardagen. Rumslighet och rörelse finns överallt, tillvaron kan läsas som ett partitur.
– Jag älskar att sitta på kafé. Någon skrapar i stolen, det klirrar i ett glas, någon reser sig upp samtidigt som en annan glider förbi från sidan. Det är komposition, det är koreografi.
Dansens väsen
I mer än 25 år har Helena Franzén varit outtröttligt verksam som koreograf och dansare. Rörelse och rum är hennes liv. Med turnéer runtom i världen har hon gjort sig ett namn på den internationella scenen. Hon har kritikerna på sin sida och kan i dag blicka tillbaka på över 70 dansverk, och sannolikt blicka framåt mot minst lika många.
– Jag tror att det handlar om min totala upptagenhet av och kärlek till rörelsen. I varje verk hyllar jag dansaren. Vi är inte så många som har den starka tilliten och tilltron till dansens väsen. Själv är jag inte alls en synlig person. Jag vill att mina verk ska tala för mig. På så sätt är jag gammaldags. När jag haft en föreställning och det långt senare kommer fram någon och säger "jag såg ditt verk och det var så fint". Då är det värt allt, säger Helena Franzén.