Härligt skolrockig musik

Torsdag är en dag för mjukstart. Piteå dansar och ler är igång, men med ett område som fortfarande är rätt folktomt. Mer strömmar till eftersom men det känns allmänt ganska nystartat. Förmodligen beror det på att den "riktiga" festivalstarten tidigareläggs år för år och att det är en utveckling som publiken inte riktigt verkar ha hunnit med. På den scen som i år kallas för Babylonscenen är det av tradition lite mindre, något mer oetablerade band som spelar, men det känns som att ribban där höjs för vart år som går. Kvällen inleds av metalbandet Seven Nautical Miles som bland annat består av folk från Luleå. De har en tapper skara beundrare som de kör på tungt inför. Det är långsamma headbangs, och stora rörelser. Det är långa och smått episka låtar som påminner rätt mycket om Cult of luna. Det låter lovande tycker jag - om man får lov att använda ett så trött uttryck (vilket man egentligen inte får) - men ibland också lite ofärdigt. Sedan blir det aktbyte och tid för The Koo Koo?s från Umeå. De tycker att det är "asförbannat jävla skitkul" att spela här i Piteå vilket de påpekar flera gånger på härligt Umeåmål. Musiken är sådär härligt skolrockig, fast mycket bättre, och det är riktigt grymt. Deras discopunk är råösig och tack och lov för det tankarna mer till Clap your hands say yeah snarare än Melody club. Med andra ord slipper man resonera "guilty by association". Trummorna är bäst, ta bara en sån sak som att trummisen även sjunger. Men framförallt är de bäst för att det sackar lite, precis sådär som discokomp ska göra, men samtidigt är hårda. Trummisar ska slå hårt.

Härligt skolrockig musik

Seven Nautical Miles och The Koo Koo?s. Torsdagkväll. Babylonscenen. Piteå dansar och ler

Seven Nautical Miles och The Koo Koo?s.
Torsdagkväll.
Babylonscenen.
Piteå dansar och ler