En kärlekshistoria på scen

Som från ingenstans dök hon upp i nådens år 2005, vacker som en svensk sommar, sjungandes Dan Andersson som han aldrig sjungits förut. Press, publik och grammisjury föll som furorna i Orsa Finnmark på nämnde Anderssons tid. Hon hette Sofia Karlsson och hon fanns faktiskt till även före 2005. Hon spelade och sjöng genom sin uppväxt i Skärmarbrink och utvecklades till den folk-musiker och vissångerska som slog igenom för fyra år sedan. Sedan har hon konserterat och gett ut skivor, nu senast cd:n Söder om kärleken, som är den första med enbart eget material. Överallt blir konserterna utsålda, så även under årets Festspel i Piteå Älvdal. Männsikor i alla åldrar samlas i Studio Acusticum; Sofia Karlsson måste vara folkkär. På scenen; kulörta lyktor, orientaliska mattor och en gulbrun soffa i plysch. Man kommer osökt att tänka på 1970-talet då folkmusik och svensk visa hade sin senaste högkonjunktur. Då var Sofia en liten flicka. Nu får hon som stor stjärna avsluta Festspel i
Piteå Älvdal. Ensam på scenen, barfota och med stålsträngad gitarr hälsar hon publiken med Dan Anderssons Till min syster. Hon trollbinder på en gång med sin röst, sin värme och chosefrihet. Publiken svarar med varma applåder. Pianisten och låtskrivaren Sofie Livebrandt ansluter och de gör en finstämd ballad där Sofia sjunger på svenska och Sofie på engelska, samtidigt. Det påminner om psalmsången i laestadiantälten om somrarna då det sjungs på flera språk parallellt. En tanke som kommer är att vacker harmoni sannerligen kan uppstå fast man talar olika språk. Vacker och harmonisk är hela denna konsert. Sofia Karlsson har ett underbart sätt att kommunicera med publiken både med sången och med det hon säger. Hon är humoristisk, direkt och äkta. Hon vill verkligen vara tillsammans med publiken och dela tankar om livet. När de övriga medmusikanterna Olle Linder, Gustaf Ljunggren och Henrik Cederblom serverar irländsk musik på mandolin sätter sig Sofia och Sofie i den gulbruna soffan och myser. En vardagsrumskänsla infinner sig och artisterna blir till ett med publiken; vi sitter där alla tillsammans och lyssnar. Fantastiskt! Killarnas spel är frustande livfullt och publikfriande - och publiken svarar "ja". Om den genom konserten har gett starkt och varmt gensvar så blir den nu alldeles tokig. Tempoökningen
behövs för konsertens helhets skull. Sofia Karlsson musik är oändligt vacker och stillsam; musik att vila i och njuta av. Det passar utmärkt på en cd, att lyssna på hemma. Men en hel konsertkväll med så stillsam musik kan göra en sömnig. Olle Linders solo på det som vanligt folk kallar tamburin är även det en välbehövlig energikick. I andra akten blir det mer Dan Andersson. Milrök i irländsk tappning ger öronbedövande applåder och Helgdagskväll i timmerkojan tar andan ur en. Här är Sofia Karlsson som bäst. Texterna bärs fram med styrka och med kulning visar hon att det finns mer i henne än det söta och skira. Man kan hoppas på att få höra mer av det med åren. Publiken är vid det här laget alldeles vild. Den älskar Sofia Karlsson och hon verkar uppriktigt älska sin publik. Det är en kärlekshistoria som förhoppningsvis får fortsätta länge.

En kärlekshistoria på scen

Festspel i Pite Älvdal Avslutningskonsert med Sofia Karlsson Musiker: Henrik Cederblom, Olle Linder, Sofie Livebrandt, och Gustaf Ljunggren. Studio Acusticum