Möten - mellan genrer, världsdelar, temperament - är temat för årets festspel, och detta tema slås an med kraft i fredagskvällens invigningskonsert i Acusticum stora sal, där mångahanda musikaliska element möts, tumlar runt och på ett sublimt sätt kontrasteras mot varandra till ömsesidigt gagn, samtidigt som den överdådiga musikaliska ekvilibristiken går som en ariadnetråd genom hela denna glimrande kväll.
När kammarorkestern under Gustaf Sjökvists ledning drar igång ouvertyren ur Läderlappen av Johann Strauss d.y sätts vi omedelbart i odiskutabel feststämning. Stycket kan tyckas så överanvänt i sammanhang som detta att det rimligen borde ge klysch-o-metern kraftigt överslag; intressant nog blir effekten i mitt fall den motsatta - jag påminns än en gång om vikten av att få uppleva mer än lovligt välkända verk framförda live av topporkestrar – plötsligt renas klyschorna till de sanningar de är, ur de grova skisser vi bär med oss i minnet framträder de verkliga bilderna i alla dess nyanser och vi kan uppfatta den mångfald av stämningar – från eufori till fjäderlätt vemod - som ryms bortom karikatyren av, i detta fall, champagneklirrande balunsmusik.
Efter ett raskt byte av världsdel, tid, atmosfär och dansart finner vi oss så plötsligt djupt indragna i tangomästaren Astor Piazzollas oemotståndliga The four seasons in Buenos Aires ; temperaturen höjs åtskilliga grader och via den månghövdade stråkensemblens dans med snudd på ofattbart virtuose stjärnvilolinisten Christian Svarfvar sugs vi in i ett argentinskt universum av urban hetta, blodröd melankoli och frenetisk puls. Enastående! Och att man prioriterat detta läckra stycke framför ännu ett prickfritt men förutsägbart framförande av Vivaldis äldre och mer välbekanta årstidscykel ger stora originalitetspoäng i min bok.
Kvällens emotionella höjdpunkt infinner sig därefter när hettan, färgprakten och pulsen i Piazzollas stråkdrivna tangovision byts mot de oändliga, lövtunna lagren av likaledes stråkbaserad melankoli i Arvo Pärts översinnligt vackra, gåtfulla och gripande Cantus in memoriam Benjamin Britten från 1977, hyllningen till bortgångne mästaren Britten och Pärts väg ur en längre kreativ kris. Som en långsam, lodande färd genom ett förvridet undervattensdunkel.
Hur går man lämpligast går vidare efter en sådan känslomässig urladdning? Kammarorkestern löser dilemmat via ett gäng genreöverskridanden möten med stark förankring i svensk folkmusik, där orkestern beledsagas av ännu en samling eminenta gäster; först ypperliga folk/jazzsångerskan Gunnel Mauritzson med band, där Mauritzson i mötet med Jonas Knutsson fäbodklingande sopransax målar dovt undersköna skisser såväl i Lars Gullins fantastiska Nattviol med text av Ylva Eggehorn som i Mauritzsons egna Sjöanemoner. Därefter följer kvällens mest uppmärksammade inslag, uruppförandet av Nils Lindbergs Dalabilder för kammarorkestern och Acusticums nya superorgel, kvällen till ära trakterad av Gabriella Sjöström, i vars flinka händer den ibland får karaktären av innerligt klingande tramporgel i ett byakapell vid Siljan. Om stycket i dess helhet får väl sägas att det är mäktigt, välskrivet och bitvis oerhört vackert, om än inte överdrivet originellt i sin fusion av folkton jazz och symfoniklang.
Efter pausen följer ett avslutningssvep där ett antal verk ur den klassiska musikens kanon, av Fauré, Mozart och Haydn – framförs med stor ensemblevirtuositet spetsad av ypperliga solisterna Matti Hirvonen på piano och Marko Ylönen på cello, för att sedan avslutas med Lars-Erik Larssons lyriska kraftprov, Pastoralsviten. Man tackar. Om denna konsertens sista del kan i korthet sägas detsamma som om inledningen – en påminnelse om vikten av att få uppleva levande toner, även mycket välbekanta sådana, i dess fulla musikaliska kraft.Och det är ju inte illa. En härlig inledningskväll var det! Spelen kan börja…