Banjomusik över det sydstatsvarma Krokodiltorget

Torsdagens dagsaktiviteter (de som jag var där för att uppleva) var trivsamt avspända och musikaliskt sett nog så kompetenta. Det var bara att sätta sig tillrätta i solen (stundtals var det hett som i något redneck-ställe i sydstaterna men en sval bris drog då och då över torget och den tackar vi så mycket för) och låta musiken överskölja en. Dessvärre ställde vi till det och kom alldeles för sent tlll Piteå-gruppen John Henry (förmodligen döpt efter den legendariske släggsvingaren och rallaren som bland andra Johnny Cash har besjungit) för att kunna ge en rättvisande recension av dem. Att det svängde hårt och gott om gamla vältvinnade Cumberland Gap räcker ju inte riktigt som en helhetsbedömning. John Henry innehöll i alla fall två banjor och det stränginstrumentet återkom sedan troget i de nästföljande grupp-sättningarna, med följden att Krokodiltorget kom att eka av plockiga banjo-toner i ett antal timmar framåt. Trevligt. Och hur ofta händer väl det? Logjammin’, från Piteå även de och med en sättning innehållande en banjo, steel-gitarr samt den för övrigt sedvanliga orkestreringen, hade både rätt attityd och ett konkret sväng i kaxig ny rebell-country samt i mera traditionella låtar. Texter av Hank III (son till Hank Williams jr, och sonson till Hank Williams och härom året på aktiv väg att supa ihjäl sig vid lika tidig ålder (29) som han), Steve Earle (nu inne på sitt sjunde äktenskap och med fängelsestraff för heroin vederbörligen avverkade), Townes Van Zandt (som hängde upp bootsen vid 52 års ålder) samt Gram Parsons (som blev en ängel vid uppnådda 26 år) legitimerade både deras goda smak och deras extremt säkra administrerande av densamma. Van Zandts White Freight Liner drog fram som ett värmemoln genom Texas, över det varma torget. Mycket snyggt och - medlemmarna i Logjammin’ hade den korrekta stilen att stå upp den här gången, som de via en verbal glidpassning till "farbror Nilsén" påminde mig om att jag hade skrivit om när jag såg dem senast - för några år sedan - och de då satt ner ... Vi rullade in från torget och på själva caféet Krokodil, där tjejerna (och för dagen förstärkta med manlig gitarrist) i gruppen Vikta fåglar, från Luleå, uppträdde. Lika andlöst vackert och suggestivt som vi aficionados av gruppen har kommit att räkna med och vänja oss vid. Liv Landelius sång, Elin Alexandra Sundströms hantering av cello; faktiskt hela alltsammans. Bäst var Cirkuslåten och The Wifes. Vikta fåglar är en stor musikalisk tillgång för regionen. Gruppen Gravity, från Falun, växlade vant mellan bluegrass, rockabilly och straight country där allt var akustiskt (jodå: banjon hade given plats här också) och sänkte åtminstone mig definitivt med sin version av Emmylou Harris All My Sins Be Washed Away samt den lätt omdirigerade tagningen av Springsteens If I Should Fall Behind. En Bill Monroe-låt, Georgia On A Fast Train av Billy Joe Shaver samt Darkest Hour Just Before Dawn av Ricky Skaggs fick också sina väl motiverade platser. Tack och lov. Kvällen rullade sedan vidare över Krokodiltorget, med okänt antal banjos samt (förmodligen) rätt så ohejdad hetta. Vederbörligen noterat av:

Banjomusik över det sydstatsvarma Krokodiltorget

Krokodiltorget i stället för Rådhustorget, i tre dagar under PDOL och ett musikaliskt tema per dag: country, rock´n roll samt blues.