En gång i tiden var allt detta förenat med livsfara. Trolldom ansågs som en stor synd på 1600-talet. Med stöd av kyrkan sändes över trehundra människor i döden i Sverige. Bibelns Andra Mosebok gav prästerna stöd där det tydligt står att man inte ska ”låta en trollkona leva” och den svenska lagen från 1608 befäste straffet. Inte sällan var det barn som kom med anklagelserna. De dömda halshöggs, hackades sönder i bitar och kastades på bål. Det hände också att de brändes levande. 99 procent var kvinnor. Men allt som står i lagen och i Bibeln behövde inte följas, inte ens vid denna tid. Utdömda dödstraff kunde upphävas och många tyckte att lagarna var för stränga.
Masshysterin och prästernas nitiskhet visste dock under en period inga gränser. Vändpunkten inträffade den 11 september 1676 när ett 15-årigt vittne i huvudstaden – som angett sin egen mor och moster – beskrev hur hon lockats med i drevet i utbyte mot bland annat pengar. Nu dömdes istället hon och andra för mened.
Den nya vaksamheten mot illvilliga rykten nådde dock inte fram till Arvidsjaurs prästgård och Piteå tingsrätt. Två år efter att häxprocesserna mattats av tog den 31-åriga Ingeborg Pedersdotter från Lillpite tjänst som piga i Arvidsjaurs prästgård. Hon var inte obekant med inlandet eftersom hon och hennes man bott i Arjeplog i många år. I Arvidsjaur hade en bondson från Offerdal, Daniel Martini Offerdalin, fått tjänst som kyrkoherde.
Enligt Ann Hörsell, som i Piteå Museums Årsbok 2012 beskrivit det tragiska förloppet, låg kyrkoherden i ständig konflikt med den samiska befolkningen. Samerna ville inte infinna sig till gudstjänster och ge tionden till kyrkan. Kyrkoherdens ilska föll även på Ingeborg Pedersdotter. Hon anklagades för att ha stulit garnnystan (vilket senare visade sig vara fel) och för att ha uttalat en besvärjelse. I sina hårda ord hade Ingeborg Pedersdotter, enligt tingsrättens protokoll, sagt att hon skulle se till att en same, ”en arg trullkarl”, skulle göra ett märke på näsa och finger på den person som stulit garnnystanen. Dessutom skulle en stor orm ta plats i den skyldiges mage.
När kyrkoherdens fru insjuknade och dog till följd av magsmärtor ansågs Ingeborg Pedersdotter skyldig. 1682 halshöggs hon och kroppen brändes på bål i Piteå. Under rättegången föll även blickarna mot samen Lars Nilsson från Norra Västbyn i Pite lappmark. Det skulle dock dröja ytterligare elva år innan han dömdes och avrättas för trolldom.
325 år senare kan vi utan hot om straff driva med begrepp som Blåkulla och någon trolldomskommission vakar inte över oss i påsk.