Barnen går en referensmässig balansgång mellan två moderna trubadurer. Lars Winnerbäck och Jakob Hellman. De frekventa ögonblick då Filip Lundgrens norrbottniska härkomst skiner igenom i hans sång gör dock att de landar på rätt sida om linjen, och främst minner om den överlägset bättre av de två. Hellman, alltså.
De börjar spela prick klockan åtta och slutar tjugofem över. Inga extranummer, inget överflöd – bara en tydligt markerande bugning och sedan av scenen. Precis som ett band i sin krubba ska göra. Sex starka låtar, ingen utfyllnad.
Bäst är kanske avslutande Snö, som besitter stor allsångspotential, eller möjligen stillsamma Ge för att ta. Den sistnämnda avviker en aning från övrigt utbud och påminner – både text- och musikmässigt – om Morrissey. På svenska. Vilket ju bara kan betyda att den är ett alldeles sublimt verk.