Skrivandet - en lek som aldrig tar slut

Förklaringen till det stillsamma inträdet på bokmarknaden har att göra med att hans nya roman Skjut apelsinen klassificeras som ungdomsbok av det svenska förlaget. I Tyskland däremot, lanseras samma bok som vuxenroman. Unga arg man
- Själv har jag bara skrivit en bok, utan att tänka på vem jag skriver för, säger Mikael Niemi, som inte har något emot det svenska förlagets klassificering. Redan för tio år sedan hittade han huvudkaraktären i Skjut apelsinen - en ung arg man med konstnärliga ambitioner, inte helt olik författaren själv en gång. En 16-årig pojke som går naturvetenskapliga programmet i gymnasiet, brottas med matematiska problem och samtidigt skriver dikter i smyg. Sina klasskompisar delar han upp i "skitar" och "idioter". De förstnämnda glider runt på räkmackor, något den andra gruppen accepterar utan att knorra. Betalar ett högt pris
Själv bestämmer sig den namnlöse huvudpersonen i Skjut apelsinen för att inte bli någon fjäskande idiot, kosta vad det kosta vill. Och insatsen blir hög - betalas inte bara i form av spott och spe från en oförstående omgivning, utan också i rent fysisk smärta. - Den här killen väljer konsten, eller så är det konsten som väljer honom. Det är en aktuell fråga för mig, något jag har funderat över i hela mitt liv. Jag gick själv fyraårig teknisk linje och skrev dikter i smyg. Någonstans där mot slutet i skolan när alla mina klasskompisar gick vidare till tekniska utbildningar bestämde jag mig för att pröva något annat, säger Mikael Niemi som lånat av sina egna ungdomsdikter till den nya romanen. - En av mina dikter på den tiden hette Pennan är min pistol och lästes upp under Alla dikters dag i Luleå, jag tror det var på biblioteksterrassen och jag har för mig att det var skådespelerskan Eva Munther som läste. Hotfull underton
I Skjut apelsinen skriver huvudpersonen anonymt en dikt som inleds med "Bomba skiten" och som vållar stor uppståndelse när den nålas upp på skolans anslagstavla. Redan i inledningen finns en hotfull underton och bokens titel för tankarna till skolskjutningen i Finland där förövaren lade ut bilder på sig själv när han sköt på äpplen. - Hur blir man en människa, det är huvudfrågan boken ställer. Ska han bli hård eller mjuk, vilken väg ska han ta den där pojken, som från början har tankar som gränsar till fascism och våld. Där kom skolskjutningarna in ganska naturligt, även om det absolut inte är huvudtemat i romanen. Men jag tycker att det är intressant att uppehålla sig kring killars närhet till det fysiska våldet, något jag själv också upplevde som ung. Det manliga våldet som hela vår värld är uppbyggd kring är glamoriserat och ibland upplever jag att fernissan är tunn mellan skrattet och knytnäven, särskilt när det finns sprit med i bilden, säger Mikael Niemi, som med åren lärt sig att släppa kontrollen över det han skriver. Roligaste jobbet
Så har det inte alltid varit. När han skrev Populärmusik från Vittula var planen att han skulle skriva om ett rockband. - Men det blev ingen bra bok och allt eftersom har jag börjat överge tanken på att ha en plan över det jag skriver, inte minst för att det blir roligare för mig själv som författare. Så jag jobbar på, skriver dagligen ett par sidor, är målmedveten och fokuserad, annars skulle det inte bli något gjort. Att vara författare är fortfarande det roligaste jobb han hittills haft och vid fyllda 50 har han bestämt sig för att fortsätta med sitt yrke livet ut. För så har det inte heller alltid varit - länge hade han en tänkt bakdörr öppen mot en annan karriär, kanske teknisk, om inspirationen skulle ta slut eller om det skrivna skulle bli för dåligt. - Men nu har jag insett att det aldrig tar slut, även om mycket förändras. Jag tror att det har med leken att göra, att man som författare får tillåtelse att leka livet igenom. Vissa kallar det för fantasi, andra för kreativitet, men jag tror att skrivandet i grunden har att göra med den lekande människa vi alla är innerst inne. Ju mer jag håller på, desto mer inser jag att jag gör samma sak i dag som när jag var ett barn: Jag går in i olika världar och hittar på. Inga Vittula-trick
När allt exploderade kring hans enorma succé Populärmusik från Vittula, tycks han själv ha behållit ett lugn i vetskapen om att det hela skulle blåsa över efter några år. I stället för att skriva en "Vittula 2", gav han sig ut i rymden i sin nästa roman Svålhålet. - Jag ville inte upprepa något Vittula-trick och kände mig ett tag rätt less på Tornedalen. Ämnet var söndertröskat för mig efter alla översättningar, filmen, resor och intervjuer när boken lanserades i olika länder. Någon mer Vittula kommer aldrig att komma, däremot kan jag tänka mig att återkomma till humorn och det drastiska och självklart till Tornedalen. Nu sitter han där i sitt hus i Pajala intill sin älskade älv. I år ser han fram emot en lugn islossning, även om han som så många andra gärna drar sig till minnes de mer dramatiska. Redan har han hunnit långt på nästa bok - "en vuxenroman i norrbottnisk miljö" och dessutom skriver han för fullt på en pjäs för Tornedalsteatern om Pajala-Hasse, musikern som under ett långt liv framgångsrikt spelat dansbandsmusik. Framgången med Populärmusik från Vittula har skapat arbetsro i form av en stabil ekonomi och vid det här laget känner sig Mikael Niemi trygg med sina egna förutsättningar för skapandet. - Kreativiteten kommer med stillheten. Det bästa botemedlet mot att inte kunna skriva är att tänka på ingenting, först då fungerar det.