På lördag har publiken chansen att se dessa tre pjäser på en kväll, med paus för diskussion, mingel och mat - ett koncept teatern inte tidigare använt sig av.
– Det här är ju alldeles nytt, så det känns väldigt spännande, säger Markus Forsberg, skådespelare.
Pjäsen är skriven av Marianne Castegren och regisserad av Catarina Gnosspelius.
Tro, hopp och kärlek är ju ett citat många förknippar med bibeln. Men enligt regissören handlar denna teaterupplevelse inte om någon religiös upplevelse.
– Den reflekterar oss, hur vi lever, vad vi gör mot vår planet. Det här är texter som är minnesvärda och fyllda av energi. Det är en pjäs jag verkligen tror på, säger Catarina Gnosspelius.
Den första monologen handlar om tro. En kvinna, spelad av Carina Henriksson, dyker upp med en resväska och ett paraply och säger att hon har ett meddelande som hon vill framföra till hela världen.
Men är hon Guds dotter eller är hon en skådespelerska?
Catarina Gnosspelius säger att det är upp till publiken att tolka.
– Den här pjäsen rymmer alla möjligheter. Vad är sant, vad är falskt? Hur förhåller vi oss till varandra? Det här är en text som är skimrande av poesi och den känns väldigt angelägen, säger hon.
I den andra delen i triologin möter publiken en allsmäktig man, spelad av Markus Forsberg.
– Han har jobbat hårt i sex dagar och nu måste han vila, men han får inte vara ifred, förklarar Gnosspelius.
I den sista delen, kallad Och kärlek, ska dessa två människor försöka mötas. Och där finns även Gud, spelad av Ellen Nykäinen som är 14 år.
Catarina Gnosspelius:
– Hon är boss, men precis som jultomten behöver hon hjälp. Och till sin hjälp har hon några tomtenissar.
Det är här som en grupp asylsökande flyktingar, boende i Pajala, kommer in i pjäsen.
Enligt Gnosspelius är de med på scenen på olika sätt, ibland för att hjälpa, och ibland - som hon uttrycker det - för att stjälpa.
Hon fick förfrågan om det fanns utrymme för en grupp teaterintresserade människor som inte pratade svenska, att få vara del i pjäsen. Hon säger att de löste det, genom att flyktingarna får prata på sitt språk i vissa delar av pjäsen.
– Vi gör inte det här för att vara snälla. De gör något helt fantastiskt, utan dem hade det blivit väldigt tomt. Vi är glada att de väljer att repetera med oss. Hur kan vi göra en pjäs som heter Och kärlek, utan att säga kom till oss?