Den amerikanska författaren Sylvia Plath (1932–1963) är mest känd för sin roman Glaskupan – en berättelse om den unga, begåvade Esther som försöker ta sig fram i ett samhälle som kväver henne med sin patriarkala kvinnosyn. Parallellerna till Sylvia Plaths eget liv är påtagliga och i operan Sylvia vävs författarens liv samman med romanen Glaskupan i en fri fantasi.
Danska operaregissören Eva-Marie Melbye har arbetat tätt ihop med kostymören och scenografen Marcus Olson. Scenografi och kostym är viktiga för att få ut så mycket som möjligt av berättelsen berättar Eva-Marie Melbye efter genrepet i Studio Acusticum.
– Trots att operan är så kort vill jag försöka få in flera nivåer och djup, ta fram många olika aspekter av hennes liv och de känslor hon går igenom.
Det händer mycket samtidigt på scenen, alla gör flera roller och musikerna i orkestern får också gestalta mentalpatienter.
Trots de tidstypiska elementen ser hon klara paralleller till idag. Och visst, det är en mörk historia måste hon tillstå, men inte enbart.
– Det är också en historia om en människa som känner vad som är viktigt för henne och tar kampen så länge hon orkar, så på något sätt är den också livsbejakande.
Att regissera en nyskriven opera jämfört med operor av exempelvis Mozart eller Verdi är i någon mening friare.
– Det finns inte någon tidigare uppsättning att snegla på, du har ingenting att orientera dig efter, förutom dina egna betraktelser.
Tonsättaren Andrea Tarrodi från Stockholm ser föreställningen för första gången på genrepet.
– Jag är jättenöjd, utbrister hon.
Det var hennes idé att göra något av Glaskupan som är en av hennes favoritböcker.
– Det är en väldigt tragisk berättelse och ett svårt ämne att ta upp på scenen, men jag tycker det är viktigt. Jag har egen erfarenhet av psykisk ohälsa och tror att vi är många som kan känna igen oss.
Själv känner hon sig – som väl är – åtminstone inte motarbetad i sin roll som kvinnlig tonsättare.
– Jag har haft turen att ha en generation före mig som har gått i bräschen, så nu åker jag på den vågen. Men jag kan ändå identifiera mig med Sylvia och känna igen mönstren.
Elisabeth Leyser gör en krävande roll som Sylvia. Det tar en stund innan hon har torkat av sig och bytt om efter den dramatiska slutscenen.
– Det är en utmaning både rent fysiskt att hitta tajmingen med alla de här tekniska detaljerna, som fejkblodet och att man ligger och badar i vatten. Men också i att gestalta henne som person. Någon som är så otroligt kreativ och inspirerande och extremt smart, men samtidig begränsad av sin psykiska ohälsa. Det har varit intressant och roligt.
Cathrine Winnes dirigerar Norrbotten NEO som gör sin sista termin före nedläggningen.
– Det är ett ikoniskt verk i litteraturen som vi nu iscensätter med många dagsaktuella teman.
Hon tänker både på psykisk ohälsa och kvinnokamp.
– Men det som känns allra mest aktuellt är när Sylvias mamma säger att "Du kan bli scenograf istället, du kan inte bli poet, det är inget jobb".
Hon syftar på den kamp som pågår just nu för kulturens existensberättigande i Sverige och även i hennes hemland Norge – debatten om konserthuset i Norrköping, nedläggningen av Norrbotten NEO och hotade kulturskolor.
– Vi går emot ett iskallt samhälle. Kulturen är det som binder ihop oss människor och gör livet värt att leva.