Om makt och att närma sig de andra

Helena Thorfinns debutroman låter motiven tala för sig själva. Missbrukad makt behöver inte smyckas särskilt för att vi ska förstå. Med sin sakliga stil lyckas hon också guida läsaren genom en tätbefolkad romanvärld.

20 april 2012 06:00

I gränden får Mina stinkande fiskrens kastat efter sig. Hon är en usel flicka som säkert njöt av allt gubbarna gjorde.

Deras tunga nävar som rev och slet i hennes smutsiga kläder. Rättrogna kvinnor i burka skriker från dörrhålen. Det här är slummens Dhaka, Bangladesh.

 

 

I det parallella Dhaka, i diplomatins luftkonditionerade värld, finns pojken Arthur. Han gillar rosa marmor och Taj-kedjans lyxhotell bäst. Han ska ha en Jaguar när han blir stor. Och aldrig mer vill han till mormor och morfar i Umeå. Efter high school blir det Oxford eller Harvard. Uppåt, framåt!

 

Thorfinns debutroman låter motiven tala för sig själva. Missbrukad makt behöver inte smyckas särskilt för att vi ska förstå. Med sin sakliga stil lyckas hon också guida läsaren genom en tätbefolkad romanvärld. Trots främmande namn och sammanhang tappar man aldrig tråden. Den avvägda framställningen är säkert ett resultat av Thorfinns år som skrivande journalist.

 

Det nyanlända biståndsrådet Sofia och hennes man Janne blir läsarens ställföreträdare. De försöker förstå den lokala (o)ordningen och leva diplomatlivet utan att bli dekadenta cyniker. Genom Sofias arbete förstår vi biståndet som nödvändigt, mångbottnat och fullt av fallgropar.

 

De är västerlänningar, bideshi. Och romanen pekar hela tiden på svårigheten i att överbrygga den avgrundsdjupa skillnaden i perspektiv som finns mellan dem och de infödda bengalerna.

 

Intrigerna utspelar sig i båda lägren. Mest engagerande är berättelsen om Mina och hennes syster. De kommer till Dhaka för att jobba ihop till sin egen hemgift. Staden låter dem blicka utanför den tradition som tidigare verkat så helgjuten.

 

Utöver läsupplevelsen erbjuder boken ett gott inlägg i debatten om bistånd. Själv har Thorfinn torrt på fötterna med erfarenhet från Sida och Rädda barnen.

 

Karaktärerna målas ofta med bred pensel. Kontrasterna är tydliga och pedagogiska. Som sig bör i en debattroman. Dhaka folk, infödda och diplomater, får ta plats. Mullor, mammor, rickshawkillar och pojken med fågelrösten. De tillåts växa och engagera.

 

Ny bok

Helena Thorfinn

Innan floden tar oss

Norstedts

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!