Ett så kallat residence-in-nature där ett antal konstnärer från Sverige, Norge och Finland bjudits in för att vistas, bo och arbeta i Norrbotten under en begränsad tid.
– Det är ett kollektivt, experimentellt och nomadiskt sätt att arbeta konstnärligt där fokus är platsen och dess historia, säger Åsa Jungnelius, initiativtagare.
Det är tredje gången Åsa Jungnelius genomför ett residence-in-nature tillsammans med konstnären Lisa Torell – de båda två tidigare gångerna på platser i Småland.
– Precis som Norrbotten är Småland ett län där produktionen under lång tid präglat landskapet, speciellt skogsproduktion men också en gång i tiden glasbruk, säger Lisa Torell.
Hon har under många år bott i Tromsö där hon doktorerat på konsthögskolan och passerat Norrbotten på resor ned genom Sverige. Resor som fött tankar om att vända blicken mot norr.
Åsa Jungnelius är sedan studietiden i Stockholm bekant med konstnären Hans Isaksson från Kiruna. Den bekantskapen gav en viktig personlig ingång till norra delen av Sverige.
– Vi åkte runt i Norrbotten förra sommaren och letade platser, men det var när vi kom till Hans Isaksson föräldragård i Lainio som allt föll på plats. Det är ett paradis på jorden, menar Åsa Jungnelius.
De beskriver sitt projekt som en temporär forskningsstation, där syftet med årets upplaga av residence-in-nature är, precis som tidigare år, att undersöka allt från samhälle, turism och konsumtion för att söka svar på hur konstnärlig produktion kan bidra till det kollektiva samhällsbygget.
– Turistnäringen och politikerna vänder sig gärna till kulturen för att locka besökare, men vi vill bidra till ett konstnärligt samtal för att undvika att besöksnäringsjippon. Dessutom vill vi flytta ut samtidskonsten från de urbana miljöerna. Vi menar att det inte finns någotsjälvändamål att den bästa samtidskonsten ska trängas i storstäderna. Varför inte locka ut publiken, menar de.
De säger att de via sina två tidigare residence-in-nature spridit ett nytt tankegods bland politiker. Exempelvis frågor om var offentlig konst ska placeras. Måste skulpturen stå på torget i stan? Hur ska människor i avfolkningsbygder möta offentlig konst? Hur når vi en ny publik? är frågeställningar de lyft i samband med sina tidigare arbeten.
Hur projektet i Lainio kommer att utformas vet de ännu inte, som sagts är ”Mammas hus i Lainio” i sin linda. Samlandet, den arbetsmetod som ska användas, har just börjat under ett antal rubriker som projektet utgår ifrån. Exempelvis ska språkets mentala rumsordning och vintern, mörkrets, isens och snöns samtida betydelse undersökas och sorteras in likt en flora.
– Vi har precis börjat lära känna platsen genom att besöka arkiv, museum och ta del av historiska berättelser. Senare i höst kommer vi att leva, bo och arbeta tillsammans i och runt Hans Isakssons föräldragård. Projektet kommer att utformas kollektivt av de inbjudna konstnärerna som kommer från vitt skilda konstnärliga discipliner, säger Åsa Jungnelius.
Kollektivet kommer dock att medverka på Norrbottensmuseum under Luleå konstbiennal till hösten. I övrigt är huvudtanken att ”Mammas hur i Lainio” ska pågå under lång tid med möjlighet att plocka in nya deltagare under projektets gång.
Och målet, ja, det är givetvis att konstpubliken senare ska besöka Lainio.