Om nutida svensk kultur

När vi säger att något är ?typiskt svenskt?, och det säger vi ofta, så menar vi att det är tråkigt. Men efter självkritiken brukar vi hävda att vi är glada över att det är just i Sverige, världens bästa land, som vi bor. 

NY BOK2005-08-11 06:30
<P><STRONG>Karl-Olov Arnstberg <BR>Typiskt svenskt. Åtta essäer om det nutida Sverige <BR>Carlssons </STRONG></P>
<P>Den här blandningen av kritisk hållning och stolthet är en form av nationalism som andra (inte vi själva) uppskattar och jag minns vad Mauricio Rojas yttrade en gång i en intervju: ?Svenskar har en väldigt trygg identitet! I Chile?, fortsatte han, ?kan man som invandrare inte säga det minsta mot landet och ingen chilenare skulle säga: vi är så tråkiga. Man hävdar mycket bestämt de goda sidorna, men efter fem minuter börjar man säga att landet är bara skit?.<BR>Jag kommer att tänka på det här när jag läser etnologen Karl-Olov Arnstbergs nya essäsamling Typiskt svenskt. I sin inledning skriver han: ?I rollen som etnolog är min framtidssyn becksvart?, och hans beskrivning av den nutida svenska kulturen är också föga smickrande. Det är själva vår svenskhet som gjort oss till ett kulturförnekande, kontrollerande och politiskt korrekt folk, något som för övrigt redan Almqvist konstaterade. Svensken har ett oskyldigt, lättsamt sinnelag som inte förmår röras av det stora i livet.<BR>Arnstberg ifrågasätter politiskt korrekta föreställningar, som till exempel vårt avfärdande av nationalism, och han reducerar människans hållning till en modernistisk och en nationalistisk typ. Om jag läser honom rätt så menar han att den nationalistiska typen ? i Sverige ? likställs med identitetslöshet. Här gör vi inte skillnad på ?folk och folk?. Om en grupp invandrare visat sig vara kriminella är det politiskt korrekt att säga att också svenskar är kriminella. Men när alltför mycket klassificeras som invandrarfientligt får till sist bara den som betecknar sig som expert rätt att uttala sig. Är man inte expert och ändå uttalar sig är man antingen rasist och/eller rättshaverist. Orden, menar Arnstberg, har blivit så stigmatiserade att man till sist inte kan använda dem. I förlängningen betyder detta att vi slutar tänka självständigt och då kan det gå som i Danmark, där nationalismen har blivit det politiskt korrekta och de som förespråkar någonting annat ligger illa till. För Arnstberg är nationalism den enda lösningen för samhörighet över gränserna och en sista utpost mot tribalisering. Alternativet skulle vara: ?individualism, tribalisering och sönderfall, i vår tids Sverige långt gångna processer.?<BR>Hur ska jag nu förstå detta? Om det är så att 20 procent har en förälder som är född någon annanstans, är det då inte nödvändigt att vi skapar ett samhälle där blodet inte spelar någon roll? Har inte det homogeniserade folkhemmet gått ur tiden och blev inte nationalismen i Tyskland landets undergång? Och hur är det med identitetslösheten? Skiljer vi oss verkligen i något väsentligt avseende från andra länder? Och är det så, som jag tycker att Arnstberg hävdar, att historien ingenting betyder för vår identitet? Han skriver i alla fall att han inte kan se sig själv som en produkt av en historisk process. Är vi inte alla det oavsett om vi ser det eller inte? Och är det inte just historielösheten som banar väg för identitetslösheten? Arnstberg problematiserar inte tillräckligt och ibland är han förvånade ytlig, som i resonemanget om pedofili. Han är negativ till psykiatrin och menar att barnen blir traumatiserade om samhällets inställning är fördömande. I själva verket tjänar ett tabu mot incest syftet att hålla ihop kärnfamiljen. Och så den gamla vanliga jämförelsen med det antika Greklands inställning till goss-kärlek. Men, frågar jag mig, om det nu är så att vi inte har någon etik utan bara moral, gäller då inte detta också Arnstberg? Allt enligt den logik som säger att vi rör oss på den yta vi föraktar.<BR>Men det här är, mina invändningar till trots, en sympatisk bok. Arnstberg tar upp sådant som rör sig i var mans huvud då och då, sådant som vi sällan analyserar eller ger ett namn. Man måste inte hålla med, det är ändå uppfriskande att konfronteras med egna ovädrade åsikter och tvingas ställa frågan till sig själv: Vad tycker jag egentligen och vad får mitt dunkla tyckande för konsekvenser? <BR></P>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!