Det svindlar om perspektivet

Min norrbottniska historia Kjell Lundholm Eget förlag För den som följt denne Norrbottens störste folkbildare inom historieområdet är nog det mesta känt sedan tidigare. Det är främst själva tonen som skiljer, Lundholm summerar, avrundar och tillåter sig vara lite mer subjektiv än historiker av professionen oftast låter sig vara. Han försöker ibland, mer eller mindre lyckat, att slå broar mellan antikens klassiska marker och det nordliga trakter där han haft sin gärning. Samma gränsöverskridande ambition fanns i boken Platons Athen och mörkrets hav som kom för sex år sedan. Nu inleder Lundholm sin skildring från Rhodos och avslutar den med Ferdinand och Isabella. I förordet erinrar han sig sin mormoder, ?innesluten i sin egen glesbygd?. Själv sitter han på pensionatet och tänker klassicistiskt. Greppet är inte riktigt lyckat, all historieskrivning har sitt ursprung i provinsen, det är bara det att vissa provinser skaffar sig mer inflytande än andra. Det är som med dialekter och riksmål, de senare är dialekter som förses med statens makt och vapen och blir därför blir någonting särskilt. I grunden är de dock bara språk, klassiska eller provinsiella, det kan kvitta. Kapitlen i Lundholms bok är essäartade, väl samlade och oftast vackert komponerade. Han börjar med ett reflekterande kapitel om istidens människor och påpekar med saklig rätt att de första människorna i Norrbotten ingalunda kom till ett arktiskt land, dåtidens stenåldersklimat var faktiskt varmare än nutidens. Det är i sådana stunder Lundholm är som bäst, när han river bort nutidsfiltret från våra ögon då vi betraktar historien. Och riktigt spännande blir det när han ? nästan i förbifarten ? släpper en sådan upplysning som att man i Ale träffat på ett mäktigt torvlager vid brunnsgrävning, ett lager som daterats 80.000 år gammalt. Då är forntiden någonting helt annat, då är den före istiden. I såna stunder svindlar det om perspektivet, och man instämmer i Lundholms slutsats: Vem vet därför vad framtidens forskare har att säga om när och hur den första norrbottningen uppenbarade sig? Stenens land, brons från öst och väst och järnets män. Så lyder rubrikerna till de andra arkeologiska kapitlen, och Lundholm fortsätter därefter med berättelser från kung Göstas tid, från silververk och gruvor och ett kapitel om föregångare inom genren ?hembygdshistoriker?. Sådana som den legendariske lappmarksdoktorn Wallqvist, prosten Nordberg i Gammelstad och den oerhört flitige Georg Bergfors. Det är ett trevligt kapitel som Lundholm dock kunde fört mycket längre. Historiker speglar ju sin historia på ett sätt de aldrig kunde förutse, den patriarkale Wallqvist, Nordberg som var skäligen ointressant som präst, men fann sin egentliga kallelse i historieskrivningen. Hur brukade de historien? Vilka var deras begränsningar och tillgångar? Hur speglar de sin tid i sin historieskrivning? Det är frågor som Lundholm borde återvända till, där finns fler slöjor att rycka bort, för klarsynens skull.