Nour El-Refai. Moa Svan. Cleo, MaryJet och Frida Selander. Och så Emelie Lysholm. För att inte tala om alla coola Luleåbor och hitresta som plötsligt tinat fram.
Det som slår mig mest när jag går mellan Stadsparken, Lillan och Storgatan 13 under helgen – är all kompetens som är samlad. Jag tänker på förebilder. Alla de ovan nämnda. Och på att det är något annat som för en stund får vara norm.
Precis efter paraden på lördagen – som lockade över 1 000 personer till sig – sparkar konferencieren Moa Svan igång det hela på riktigt strax innan dragplåstret Alcazar ställer sig på scenen. Och lika självklart som att Alcazar accentuerar rosa, skriker hon "slicka fitta" så att det hörs ända ned till karusellerna vid parkens början, där barnen åker varv på varv i godan ro. Om Moas värdskap har jag hört lite olika åsikter, där en del tyckte att henne rättframhet och delvis uteslutande av vissa grupper kan stjälpa mer än att hjälpa. Jag hävdar att det är just det som är det fina. Att man vågar. Att man tar plats. Att man inte är så jäkla politiskt korrekt och att den där politiken går hand i hand med festen.
När Alcazar kliver upp på scenen där vid 16-snåret, är hela Stadsparken fylld. Och jag får väl erkänna, det är häftigt att se hur rätt typ av dålig musik förenar. Ja, men lite halvsvajigt och aerobicsmässigt är det ju. Om än absolut helhjärtat. Ser man till alla bokningar som helhet blir betyget dock högre – med Luleågruppen Vikta fåglar som extra fina. Även Umeå levererar med som vanligt superba Cleo och Frida Selander. Och det går inte att inte nämna Emelie Lysholms dragworkshop tidigt på lördagen. Eller hennes minishow Tre tröttsamma typer för den delen.
Allra störst intryck på mig gör ändå Moa Svan och Nour El-Refai. Den lilla frågestunden med Nour på Lillan är lite trevande till en början men att boka in de båda som bara glädjespridare och attitydshöjare är ett smart drag som sätter en stämpel på Luleå pride som allt annat än det mellanmjölksblask som många andra festivaler står för.
Plus: Kolla här vad bra det går att skapa festkänsla i stan utan massa öltält. Och så Astrid Johanssons jeansväst. En sån vill jag också ha!
Minus: Att det alltid finns rötägg, som den eller de som klippte sönder den svindyra och ovärderliga prideflaggan bakom stora scenen natten till söndag. Trist. Och väldigt, väldigt onödigt.