”TYSTNAD FÖR TAGNING …”
… och kameran går. Jessica Szoppe, i rollen som Enesa, lastar in ett väggur i en gammal Volvo. Det är startskottet för vad som ska bli en lång resa genom Sverige – och för vår allra första långfilm på minoritetsspråket romani. Jonas Selberg Augustséns road movie Sophelikoptern.
Filmen, som delvis spelas in i regissörens gamla hemtrakter kring Boden och Harads, väntas ha svensk premiär nästa höst. Den handlar om syskonen Enesa och Baki, som tillsammans med sin vän Saska ger sig ut på vägarna för att frakta det gamla uret. Från norra till södra Sverige.
De tre huvudrollerna spelas av Jessica Szoppe, Christopher Burjanski och Daniel Szoppe. De är alla i tidiga 20-årsåldern och från Stockholm. De talar också alla både svenska och romani.
SOPHELIKOPTERN ÄR JONAS SELBERG AUGUSTSÉNS tredje film i en planerad svit om fem med dialog på ett av Sveriges minoritetsspråk. Den första var Höstmannen, på meänkieli, den andra samiskspråkiga Myrlandet. Och nu alltså romani.
Frågar man regissören själv varför han gör detta så påvisas ingen övergripande agenda.
– Jag fick en idé och jag tycker om att realisera idéer, helt enkelt. Sedan var jag lite trött på att jobba på svenska, jag gillar som att jobba nästan abstrakt med språk.
Men folk i hans närhet är snabba att påpeka projektets samhälleliga betydelse.
– Romer är ju en väldigt utsatt grupp, Och även om det är hemskt att det ska behövas, så tror jag att den här filmen kan bidra till att motverka fördomar, säger Jessica Szoppe.
– Budskapet är att visa att romer är precis som vilka människor som helst, säger Christopher Burjanski. Och det är det jag gillar, det känns som en ära att få vara en del av det.
Och visst finns en sådan tanke – ett motarbetande av exotifiering – i processens hjärta. Jonas Selberg Augustsén nickar instämmande och hänvisar till Mikael Demetri, inspelningens rådgivare i romska frågor, som sammanfattar filmens betydelse på följande vis:
– Sophelikoptern handlar inte om mystik. Den handlar inte om stulna höns. Den handlar inte om musik. Den handlar om en vanlig, romsk familj. Regissörer i hela Europa har gjort filmer om romer och tjuveri, ”Svart katt, vit katt” handlar bara om mystiken. Men här är de bara vanliga människor.
OCH ATT DET FAKTISKT LIGGER noggrann eftertanke i filmens normaliserande syfte märks också på dess färgschema. Eller snarare avsaknad därav. Sophelikoptern spelas in helt i svartvitt, och Jonas Selberg Augustsén berättar att detta stilgrepp till viss del valts för att få fram en kulturell poäng:
– Romerna gestaltas ofta väldigt färgstarkt i foto och på film, och då kändes det som att det fanns ett värde i det svartvitas neutraliserande effekt. De reser genom Sverige, och allting blir väldigt jämlikt. Alla är lika färglösa.