Det är svårt att inte se någon slags symbolik i kväll, 200 meter från Kulturens hus är Udominate på besök för att vinna över Luleå. Och här är Umeå på besök i form av Annika Norlin och Säkert på besök i samma ärende: vinna över Luleå, betoningen på andra ordet i stället för på första, bara. Ok, jag kanske uttrycker mig väl komplicerat här. Men det gör Annika med. Och det är igen lätt sak att vinna över Luleå basket heller. Och dessutom är det inte lätt att vare sig leva eller förstå, men vi gör det ändå, de flesta av oss. Det är lätt att tänka anne, det är det, att alla är dumma och inte kan ha flera saker i huvet samtidigt.
Därför är det är ändå ett gott betyg till mänskligheten att Annika Norlin är folklig, att det är mer eller mindre fullsatt i stora salen ikväll. För det är ingen enkel sak hon gör. Att berätta om komplicerade känslor och erfarenheter, vara såväl allmängiltig som explicit och privat. Och samtidigt försöka skriva ut sig själv ur historien, som ikväll och på senaste skivan Däggdjur med alla sina gästvokalister. Eller om det är kanske därför det privata blir allmängiltigt. Om någon annan sjunger ens historia är kanske historien också en annans. Vem som helsts. Ja, jag sa ju att det var komplicerat.
Naturligtvis är kvällens spelning är huvudsakligen uppbyggd kring Däggdjur: antagligen den tystlåtnaste svenska skivan den här sidan John Holms Sordin. Efterhand dyker de dock upp, hitsen från De tidigare skivorna.
När jag säger att det är svårt och komplicerat menar jag texterna. Musiken är mestadels lätt som vita moln. Här och var trycker producenten, tillika gitarristen Henrik Oja i distpedalen och molnen grånar en aning. Men det blir snart Bo Kaspra-läge igen. Jag menar inte att göra mig lustig. Det är fint så man smäller av. Jag börjar tjuta när Alina Björkén och Janinne Sandström kommer upp på scenen, tjuter ännu mer i bästa Dian Fossey och sen är det bara så resten av spelningen.
Allmänna iakttagelser genom tårarna: Jonas Bergsten sjunger bättre än Jakob Hellman. Frida Johansson och Lovisa Nyström är värda allt gage i världen. Samma med Jakob Nyström, inte minst för det fina förbandet Algesten. Nånting kommer hända är en sån total hit. Det är mäktigt att nästan alla låtar slutar så fort texten är färdigsjungen. Luleå vann basketen, Umeå vann rocken. Fast Luleå fick den ju, så Luleå vann rocken med.
När allt är nästan är slut sjunger Annika Norlin: "Kan du inte vara tyst nu". Ok. Du är bäst, du bestämmer.