Jaha, Olof Wretling. Då ska vi se ... *bläddrar i anteckningar*.
Symptomen är alltså hysteriskt skratt hos publiken, en spontan vilja av att ställa sig upp och applådera. Stötvis även tårfyllda ögon och andaktig tystnad.
Ja du, Olof, vad ska vi ställa för diagnos på den här föreställningen?
Grunden till Olof Wretlings besök grundar sig i en "två flyttlådor" rik patientjournal som begärdes ut vid 40 års ålder. Genom åren har han hört många utlåtanden och Wretlings botemedel till det mesta är att ställa förlösande frågor i stället för att ställa diagnoser.
Därför kan jag inte göra annat än att följa Olof Wretlings råd och skippa etiketterna. I stället frågar jag mig – hur kunde det bli så här?
LÄS MER: Wretling säljer ut: "Pirrigt och läskigt"
Det är märkligt att sitta i Kulturens hus och lyssna på när Olof Wretling lägger fram samma meningar som i sitt hyllade vinterprat för snart två år sedan. Men i stället för att konstatera att berättelsen får liv på nytt frågar jag mig – hur kan något så textorienterat och icke överraskande bli så fängslande?
Visuellt berikas den utsålda salen med sju upplysta trasmattor, en musiker, ett lysande scenspråk av Wretling och ett uppiggande gästspel av karaktären Mangan.
Det är svårt att stämpla liveversionen av ett vinterprat. Olof Wretling pratar i 90 minuter, inklusive specialskriven musik från Jakob Nyström, men det är ingen humorshow. Komikern levererar tänkvärdheter och fyndiga formuleringar utan att det blir standup. Han lyfter fram erfarenheter och historier i sitt liv – utan att kalla det teatermonolog eller föreläsning.
Men. Vi ska ju inte sätta etiketter på folk och företeelser. Därför konstaterar jag att han helt enkelt bara berättar saker för oss och gör det förbannat bra. Ingen leker med formuleringar och begrepp på samma sätt som Wretling.
Han berättar att hans livs första diagnos, "Vere in novercae liviae", betyder "spring i benen" eller – direkt översatt till västerbottniska – "men vilket yrväder". "Dampunge" blir ”jaha vad ska det bli av dig då?”, "livlig fantasi" är ”jaha vad har du fått för dig nu då?" och dyslexi blir direkt översatt till "men vafan har du skrivit?".
LÄS MER: Glädjebeskedet – Klungan-favoriten kommer till länet
Olof Wretling lyckas också skapa nerv i alla lustigheter och berättar gripande om sorgen efter sin bortgångne far. Han berättar om hur hans "läs- och svårskrivigheter" botades genom att författa brev till sin pappa och att det tagit honom dit han är i dag.
I stället för att klaga över att han ofta stakar sig i den omfattande textmängden undrar jag i stället hur det är möjligt att skapa så många pricksäkra meningar under en föreställning?
Jag skippar recensionens slagkraftiga slutanförande och nöjer mig med en fråga. Hur är det möjligt att något så allvarligt och tänkvärt kan vara så underhållande?