Både i "Talang" och "Idol" har Pär Lernström blivit omtyckt för sitt sätt att bemöta folk i rollen som programledare. I Luleå fick han åter ta sig an rollen som öppen och trygg famn för de ansökande.
– Uppgiften är lite att sprida någon form av lugn i den här stressade och speciella situationen de är i. Det är lätt att bli rädd och tänka att det bara är läskigt och stort, men vi vill ju att de ska släppa ut allt och att det ska bli så bra som det går, säger han.
Det är första gången Lernström besöker Luleå med produktionen, som senast stannade till i stan före hans tid som programledare.
Sedan 2011 har Lernström varit ansiktet utåt för "Idol" och har sett flera karaktärer och personligheter mer än en gång.
– Det är många som genom åren inte lyckats bra första, andra eller tredje gången de sökt för att blivit för instängda. I den mån det går försöker jag få dem avslappnade, säger han.
Hur skulle du beskriva stämningen i Luleå?
– Jag vet inte om det är platsen eller folket – en kombination säkert – som gör att det känns mer koncentrerat, lugnt och tryggt på något sätt.
Under söndagen möter Lernström mängder av människor, båda sådana som tillhör produktionen och sådana som bara vill komma fram och prata. När ytterligare en person kommer utan guldbiljett efter möte med juryn får Pär Lernström en sammanbiten men och lägger huvudet lite på sned.
– Det är alltid en speciell upplevelse, hela dagen handlar om glädje och besvikelse, säger han.
Känner du att du är en trygg famn?
– Jag vet inte. En del märker man tydligt på att de tar det tungt och inte vill släppa ut det här, utan ta med sig det hem. Andra har ett jättebehov av den där kramen. Och om det är något man lärt sig under de här åren med programmet är det att de nog ska få den också, den kramen har de gjort sig förtjänt av, säger Pär Lernström.
Har du olika kramsätt?
– Haha. Det finns i alla fall olika sätt att trösta på. Om det är något jag blivit bättre på är det att förstå hur man kan "attackera", jag menar ... det rullar kameror hela tiden och vi har en ambition att de ska berätta för tv-tittarna hur de känner. Då vill man både att de ska känna en trygghet i det samtidigt som de ska känna att det är lugnt – ingen har dött, drömmen har bara bromsats in lite grann.