Hanna Lindgren står och tittar på föremålen som hänger på vägen. En pilbåge, ett spjut, ett massajsmycke. Samma klenoder som fick henne att drömma om en annan världsdel som barn påminner henne nu om hennes nya hem.
– Det kanske alltid har varit meningen att jag skulle dit, konstaterar hon.
31-åringen är hemma på besök i Luleå under några sommarveckor och hemma hos "fammo" och "faffa" visar hon upp det som skulle bli början på hennes resa till Kenya. Farföräldrarna har både bott i Zambia och Kenya och öppnade upp ögonen för kontinenten, men det var när hennes musik började spelas på "Afrikas Spotify" (Audiomack) som hon åkte dit.
För några år sedan började hon få förfrågningar om spelningar och intervjuer från radiostationer i Uganda, det visade sig att hennes musik – under namnet Yarlie – spelades mer i Östafrika än i Sverige.
– Då hade jag ingen koll på Audiomack, så jag kände bara: Vad sjukt, var kommer det här ifrån? Jag har aldrig inkluderat Östafrika när jag tänkt på min målgrupp, säger hon.
Förra året sålde hon sina synthar, den älskade bilen och adopterade bort sin katt för att göra sitt livs resa. En personlig resa där hon bodde gratis på yogaretreat i Spanien, Frankrikre och Kenya i utbyte mot att hon skötte sociala medier.
– Jag tror jag längtat efter att känna mig lite fri hela livet, så det var det värt, säger Lindgren.
Musikern från Kyrkbyn berättar att hon hittade kreativiteten i att resa och vara fri, inspirerad av spontana uppträdanden på Barcelonas barer och jam på hustak. När äventyret senare gick mot Diani, vid Kenyas kust, hittade hon hem.
Hanna Lindgren bestämde sig snabbt för att de tre månaderna skulle förlängas och när hon återvände till landet efter jul stannade hon till hos en vän i huvudstaden Nairobi.
– Efter bara några dagar hade jag lärt känna lite musiker och DJ:s, då kände jag – det är ju här de är. Vid kusten finns det också musik, men inte en musikbransch. Det gick snabbt, på några dagar hade jag redan haft flera sessions och jag kände att jag ville stanna där lite längre, berättar hon.
I Nairobi har hon blivit kvar. Hon bor i en villa tillsammans med sin nigerianska pojkvän och i mars släppte hon singeln "Don't call me".
– När jag vaknade på morgonen hade jag missade samtal, jag blev inbjuden till radio och till tv. Vad är det som försiggår nu? Den bollen bara rullade vidare, när jag hade varit på den första tv-stationen blev jag inbjuden till en till. Det var superspännande.
I Kenya har hon fått uppleva en helt annan kultur även inom mediabranschen. På kort tid har hon gjort ett tiotal tv-framträdanden och fått spela sin musik med "bakgrundsdansare som 90-tals-MTV".
– Jag blev så otroligt glatt överraskad. Jag älskar till och med den delen av musikindustrin, det är bara superkul och levande. Alla är superpeppiga, säger 31-åringen.
Under lördagen är Yarlie ett av affischnamen på Boden Prides efterfest på Bodensia, tillsammans med Martin Rolinski och Tess Merkel. För första gången på länge får hon chansen att möta en svensk publik.
– Jag är ändå tacksam över att min grund är svensk musikskapare, jag är fostrad i att det är strukturerat och organiserat. Ett produkttänk. I Kenya känner jag att det är frihet under ansvar, det är fritt och otroligt kreativt men jag som är fostrad i svenska industrin vet kanske att vi behöver något slags arrangemang på låten. Om jag skulle fått önska hur min musikaliska resa skulle ha sett ut så skulle jag önska den exakt så här. Det är en bra kombination, säger hon.
Efter några veckor i Norrbotten och Stockholm återvänder Hanna Lindgren till Afrika, med start i Nigeria där hon ska träffa pojkvännens familj och "kolla vad som går att göra" i musikbranschen där.
– Så här hoppfull har jag aldrig känt mig. Nu börjar jag hitta åt vilket håll jag vill gå, nu har jag en mediaboll i rullning där nästa steg är att spela live, säger hon.
Hur beskrivs du i afrikansk media?
– Jag är en "mazungo", jag är vit. Det är klart att det är spännande för alla inblandade, även för mig, hur har det här gått till? 90 procent av det de lyssnar är afrobeats, 5 procent är amapiano och 5 procent är lokal musik. Gemene man lyssnar definitivt inte på pop. Alla är nog rätt nyfikna på hur det gick till, ingen vet (skratt).