Bättre än julafton, men inte i närheten av sonens födelse – så beskriver Daniel Norgren känslan av att till slut få släppa album. Den kommande ”Wooh dang” blir hans åttonde i ordningen och han beskriver albumet som väldigt extrovert.
– Den är lite som att öppna ett fönster när det är vår, och så får du in lite värme och fågelkvitter i stället för att stänga in dig och läsa en bok. Jag föreställer mig den som en vildvuxen trädgård, säger Daniel Norgren.
Han är bosatt på landsbygden en bit utanför Borås, ”skriv 'i skogen'”, säger han under intervjun. Liksom många gånger tidigare i Daniel Norgren-sammanhang har omgivningen kommit att prägla musiken. När han spelade in ”Buck” 2013 åkte han runt i sin bil om nätterna och spelade in ljud från skogen – även nu hörs naturen på plattan.
Under inspelningsfasen flyttade Norgren med musiker in i ett gammalt övergivet hus, en vit trevåningsvilla präglad av snickarglädje. Tidigare har huset tjänat som textilfabrik och äldreboende – så klart spökar det också på platsen.
Där, bland solblekta möbler och ett till en början ostämt piano som redan fanns i byggnaden, blev albumet till.
– Visionen var att inte tänka för mycket och att låta saker och ting ske. Jag ville göra lite av en liveskiva i studion, säger han.
Att befinna sig långt från musikindustrins kärna har satt sin prägel på skapandet.
– Jag har aldrig bott i staden men jag tror att en frukt av att jag har bott på landet nära naturen, är att det har gett en dialekt till musiken. Det är inte någonting jag har siktat på, det kommer av sig självt, säger Daniel Norgren.
Han växte upp i en familj med många musiker, vaknade under sin barndoms morgnar av att musik av band som The Beatles spelades. Han spelade själv lite piano och lärde sig gitarr på en ranglig historia från återvinningsstationen. Vid 15 års ålder visste han att det var det här han ville göra i livet. Med hjälp av vännen Pelle Nyhage började han spela in, Nyhage grundade skivbolag och nu turnerar Daniel Norgren både i Sverige och utomlands.
Skulle du beskriva dig som en kändis?
– Nej. Jag sög lite på frågan, men jag har svårt att tänka så. Jag kanske per automatik blir något slags kändis men jag har inte haft någon tanke på det. Det kanske beror lite på hur vi har vuxit fram, jag har inte behövt vara i kändisvärlden och jag har inte velat vara i en sådan värld heller. (TT)