En fristad från förväntningarna, ungefär. Så beskriver Zacke Alaska. Carte Blanche. Både för honom och för Movits.
– Jag tänker väl att man tillåter sig vara lite friare, på något sätt. När jag ska släppa nästa Zacke-album så är det ju inte en blank sida, precis, men det här projektet ger oss en chans att släppa låtar utan de förväntningarna.
Vanligtvis uppstår lätt ramar som en ny låt kan tvingas anpassas till. En förutfattad mening om hur en Zacke- eller Movits-låt ska låta. Men i Alaska tillåts de släppa tyglarna.
– Rent musikaliskt så har det blivit lite mer experimentellt, och hela processen blir liksom lite mer spontant.
Duo Nöje når Zacke på telefon, samma dag som Alaskas album släppts. Han befinner sig på behörigt avstånd, på semester i Turkiet.
– Jag har varit utomlands varje skivsläpp. När min första platta kom var jag i USA och när den andra släpptes var jag i Thailand. Det har mest bara blivit så, inte medvetet alls, men det är ganska trevligt. Jag kan bara sitta på någon sylta, dricka en Efes, och se det hela utifrån.
Och vad han betraktar är alltså sin och Johan Reinhardts gemensamma avkomma. Alaska. Luleåartisterna har samarbetat otaliga gånger tidigare, gästat varandras skivor och framträdanden, men nu kommer för första gången en kollaboration under helt neutral vinjett. Projektet uppstod, alldeles plötsligt, tidigare i år.
– Vi har snackat länge om att vi skulle vilja göra något slags sidoprojekt, och så tänkte vi bara att ”nu kör vi!”. Så då gjorde vi den på några månader. Eller, först gjorde vi en EP, men vi tänkte att EP:s går ju aldrig till historien. Så vi byggde om den till ett album.
Detta var dock inte helt okomplicerat, eftersom en deadline redan var satt. Den tänkta EP:n skulle skickas för mastring, och för att hinna utökas till en fullängdare var en del av materialet tvunget att tillkomma under ganska extrem tidspress. Något som Zacke egentligen tycker fungerat till deras fördel.
– Jag tycker att några av de bästa låtarna kom till då. Någon av dem till och med natten innan mastring. Lite tight där. Och det har ju inget egenvärde i sig, det låter skrytigt att prata om hur snabbt man kan skriva, men jag har aldrig utsatt mig själv för den typen av press förr. Jag är ju normalt en finlirare som sitter och pillar med grejer ganska länge, så det har varit lärorikt och jag tar med mig mycket.
Förstasingeln Bomberjacka undvek uppståndelse då den kom, men för den som lyssnade noga var det ingen tvekan om vad den handlade om: att ta tillbaka plagget (först och främst) från fascisterna. Och behövde det ändå förtydligas så följdes låten av en youtube-video, där texten flöt fram över bilder av Sverigedemokrater, skinnskallar – och Bert Karlsson.
Är ni mer politiska här än vanligt?
– Alltså, vi gör väl ganska politiska låtar vanligtvis, både med Zacke och Movits, men där kan det vara mer lågmält. Det här är mer av ett fuck you, liksom, mer rakt på.
Är det på något sätt en valskiva?
– Det är det ju såklart så att kulturen alltid speglar tiden, och jag tycker vi lyckas bocka av vad vi tycker är de viktigaste valfrågorna. På vårt eget sätt.
Zacke exemplifierar med just Bomberjacka, om rasism och nazism; uppföljaren Saudi, om kvinnokamp; och albumspåret Stefan Ingves (uppkallad efter riksbankschefen), om ”vårt ekonomiska system, den förvrängda kapitalismen”. Låten ”Kort tåg”, visar det sig, är också en kommentar – byggd på en liknelse kring en slags politisk perrong.
– Vi pratar om hur – inom blockpolitiken – hur alla partier är snarlika. ”Alla går mot mitten som i väntan på ett kort tåg”.
Kanske lätt att missa, för den som inte är van att vänta på tuben. Den briljanta analogin gick åtminstone Duos recensent helt förbi.
Hur framtiden ser ut för Alaska är ännu inte klart, och allt som finns inbokat hittills är släppfest på Helikopterplattan i Gamla stan. För övrigt ett gammalt nazisthäng, som de tänker ta tillbaka. I sann Bomberjacka-anda.
Men blir det några fler skivor?
– Jag vet faktiskt inte, men det är skönt att det inte är några krav. Just nu jobbar ju jag på en Zacke-skiva och Movits jobbar med sina grejer, men man vet aldrig. Det är ett kravlöst projekt, där vi får göra vad vi vill – och förhoppningsvis vill vi det även i framtiden.