Författare, pappa och en gång Sveriges största bloggare.
Elak och hård med "mobbar-tourettes".
Den där Alex Schulman: en mediepersonlighet med enormt bekräftelsebehov, som enligt egen utsago är väldigt lättkränkt och som ständigt tar sig an nya utmaningar.
På torsdag ställer han sig på scenen med föreställningen Älska mig för att berätta sin historia och ta ett grepp på det han kallar vår tids folksjukdom.
Du har skrivit böcker och bloggar. Chefat sajter och även poddat. Hur hamnade du plötsligt på scen?
– Det handlar egentligen mycket om att jag dras till saker som är läskiga. Jag har aldrig stått där tidigare, på en scen. Sedan passade ämnet i den här formen.
Älska mig - som du skrivit tillsammans med Sigge Eklund - handlar om dagens enorma bekräftelsebehov, men det är också din egen historia va?
– Det är i allra högsta grad självbiografiskt. Samtidigt som jag pratar om samtiden. Men jag har helt klart brottats med det där: Se mig. Älska mig.
Har brottats. Finns inte behovet hos dig längre?
– Det är en missuppfattning att jag lever i det där nu. Jag hade inte kunnat göra en föreställning om det om jag var mitt i det. För några år sedan var jag definitivt där och självklart kommer jag aldrig bli en helt fri man.
Hur tog du dig ur det?
– När jag fick mitt första barn, Charlie, gick jag i terapi. Och där insåg jag saker om min barndom, som att jag inte alla gånger kände mig sedd eller älskad. Det uppstod sår som jag idag bär med mig. Och som jag såklart inte alls är ensam om. Så jag gjorde – och gör – två saker. Först skaffade jag mig en sjukdomsinsikt. Sedan försöker jag göra något åt det. Som att avinstallera Twitter. Jag gör det ofta men tar tillbaka det också.
Men vad tror du händer om detta bekräftelsebehov går för långt?
– Först väljer jag nog att se ljust på det. För första gången någonsin har vi börjat reflektera över det. Det presenteras som ett samhällsproblem, man pratar om mobilberoende och den tomhet som uppstår när man inte kollar Twitter för femtonde gången. Det är ett sundhetstecken. Det kommer en motrörelse men om jag har fel så kommer vi förmodligen leva allt mer avfjärmade från varandra.
Så du är hoppfull?
– Ja. Eller. Det slår mig ibland, när jag tittar ut genom glipan i draperierna på scenen innan föreställningen ska börja. 40 procent av publiken tittar ned i sina mobiler och det är väl ok, de väntar ju på att det ska börja. Men sen tänker jag att de flesta nog är där med någon. Och ändå väljer de mobilen, trots att de sitter där med sin vän.
Är det på grund av detta du nu lägger ned många av dina projekt? Blogg och podcasttill exempel.
– Det beror nog mer på en allmän trötthet. Det här är året då jag känner att jag återupprepar mig själv. Och jag måste våga stänga några dörrar för att kunna öppna nya.
Som vilka då?
– Jag och Sigge Eklund skriver på en ny föreställning. Men det vore dumt att berätta vad det blir, eftersom vi byter spår hela tiden.
Fotnot: Enmansföreställningen Älska mig är skriven av Alex Schulman och Sigge Eklund, regisserad av Sigge Eklund. Den spelas på Kulturens hus på torsdag. Läs recensionen här på webben på torsdag kväll.