Det handlar om scenen där hennes rollkaraktär, 45-åriga Nadja från Stockholm, ska träffa renskötaren Jockes föräldrar för första gången.
Jocke, som spelas av Ola Rapace, har lurat henne att hon måste måste jojka, banka på en trolltrumma och dansa som en slags ritual inför dem.
Nadja ger allt inför föräldrarna. Hon vill visa att hon respekterar de samiska traditionerna. Först jojkar hon lyckojojken, sedan går hon över till det som hon tror kallas för brudgummens lockande jojk.
När Duo nöje träffar Martina Haag och Ola Rapace under en pressträff på Hotell Jokkmokk tidigare i veckan, skrattar de gott åt just den scenen.
– Vi har precis spelat in den! Jag funderade verkligen mycket på hur jag skulle göra den... Alltså, om Nadja själv på något vis tänker att ”kolla vad tokig jag är”, så blir det inte bra. Den måste vara så ärlig att den nästan blir sorglig, för då blir det roligt.
Hon har inte lyssnat på någon jojk eller försökt lära sig jojka inför scenen.
– Om jag kunde jojka lite grann så finns risken att det skulle bli lite, lite bra... Istället hittade jag på en helt egen jojk och en alldeles egen dans. Jag är så omusikalisk man kan bli och jag har inte en dansgen i hela kroppen, säger Martina Haag.
– Alltså, det där med dansgenen håller jag inte med om. Dansen var så sexig att jag höll på att svimma i soffan, oj oj, skrattar Ola Rapace.
– Nej, men gud. Jag fick skamskälvningar när jag skulle titta på tagningarna efteråt. Jag tror jag sparar det till premiären. Men jag tänker att det här faktiskt är en scen som man hittills inte har sett på film, säger Martina Haag.
Inför boken gjorde hon en gedigen research.
– Jag var här uppe jättemycket, jag har kört renracet på vintermarknaden och överlevt. Jag har hängt med renskötare och lärt mig köra skoter. Jag har till och med provhånglat på skoter. Jag träffade tio singelrenskötare och ur dem byggde jag en Jocke som kändes trovärdig, säger Martina Haag.
Ola Rapace som renskötare. Det kanske man inte hade kunnat föreställa sig. Hur kommer det sig att du tackade ja till den här rollen?
– Kanske just därför, för att du inte såg den komma. Det känns spännande. Det är kul att chocka motståndare, säger Ola Rapace.
Vilken är den största utmaningen att gå in i sådan roll?
– På sätt och vis kan det vara lättare att komma förbi sina första motstånd och ursäkter när det är ett lite längre hopp att göra. Det ger inspiration att röra sig i miljöer med karaktärer som jag inte redan kan.
Ola Rapace har jobbat med dialekten och hittat fram till en egen – som känns sann för honom.
– Det kan bli otroligt tråkigt att titta på skådespelare som krampaktigt härmar en dialekt, för en dialekt är också ett uttryck, och uttrycket det måste du äga som skådespelare, annars är du helt borta. Men det är väl många som kommer att gå och se filmen bara för att få höra dialekten, säger han.
Att spela en tystlåten, svårtflirtad renskötare är egentligen inte så komplicerat, om man ska tro Rapace.
– Det är oftast enklare att närma sig en karaktär som är mer fysisk med grejerna och naturen, då är det bara att lära sig de handgreppen, det blir en gratisväg in i rollen. Det är svårare att spela kostymkillar som inte förhåller sig så fysiskt till tillvaron, säger han.
Regissören Lisa Siwe tog sig an filmen för att manuset är roligt och drastiskt.
– Jag tror man kan komponera roliga bilder i den här vackra naturen, ett huvud som sticker upp i ena hörnet, placera något fel som bryter mot det vanliga och som bidrar till humorn. Jag vet inte riktigt varför, men det är något komiskt med de tomma ytorna, säger Siwe.
När det gäller gestaltningen av norra Sverige förlitar hon sig mycket på Haag.
– Hon har gjort bra research. Sedan är det ju lite komiskt att mycket av det som står i manus påminner om verkligheten. Man åker mil efter mil och har ingen täckning och ingen att fråga om man kör vilse. Men jag tycker om stämningen. Det är lite 70-tal, i positiv bemärkelse. Folk är väldigt rakt på sak och det kan faktiskt vara befriande, säger Lisa Siwe.