Nadja Overtani är född i Tunisien, uppvuxen på Sicilien och flyttade till Karlskoga som tonåring. Men efter att ha kommit till Luleå som 18-åring har hon blivit kvar, i samma stad – i samma lokal.
Under många år serverade hon kebab och pizza till nattliga matgäster efter deras besök på Amiralen, Stadspuben eller Cleo. Men efter nästan 30 år blev det svårt för dåvarande Oasen att gå runt och verksamheten
var nära konkurs.
2005 skickade hennes bror, Mongi Overtani, iväg henne på semester en månad och utan hennes vetskap skapade han något han tyckte Luleå saknade. Inspirerad av rockbarer i New York byggde han om hela lokalen på nytt.
– När jag kom tillbaka förstod jag inte var jag var, jag kände inte igen mig och undrade var Oasen var. När jag kom in hit började jag gråta, Oasen var borta, berättar hon.
Under en månad föll många tårar i de skinnklädda båsen, som inte hade ett spår av kebabrestaurang, innan vändningen kom.
– Mongi skickade upp sin dotter, som kan det där med rock, och efter ett tag märkte jag hur det bara small till. Det kom mer och mer folk, så startade Heroes i Luleå, minns Nadja Overtani.
Än i dag serverar hon sina omtalade pizzor och pasta, men gästerna flockas främst för sena helgkväll med ölglas och önskad rockmusik i högtalarna.
– Jag ringer fortfarande brorsan om jag behöver råd. Men nu kan jag rock också – jag har blivit en rockgumma (skratt). En riktig rockkärring.
I takt med att hennes eget intresse för rockmusik ökat har även verksamheten fått upp farten och Nadja Overtani har blivit rik – åtminstone på kärlek och upplevelser.
– Jag har aldrig varit ute på diskotek, jag har alltid varit här. Antingen är jag här eller hemma, det är en så stor del av mig. Även när det är stängt på söndagar kommer jag hit för att dricka mitt kaffe, berättar hon.
Oasens besökare har vuxit upp och lämnat nattlivet till den yngre generationen, som skapar sina egna minnen i lokalen på Storgatan.
– Jag hade många av gästernas föräldrar här på Oasen, då var det mycket raggare och nu är det deras barn (skratt). Jag får höra "Pappa hälsar! Mamma hälsar!", säger Nadja Overtani och skrattar.
Under julen har Heroes haft öppet alla kvällar, även på julafton, efter önskemål från stamkunderna. Varje natt har Nadja Overtani stått i baren med ett leende och önskat sina "familjemedlemmar" en god jul.
– Jag vet inte vad jag ska göra när jag blir pensionär, jag tycker bara om det här stället. Det är därför jag jobbar på julen, jag vet inte vad jag annars ska göra. Jag känner alla som kommer hit som mina barn, det här är mitt hjärta, säger hon.
– En del säger att jag är arbetsnarkoman, men det är inte så, det här är en del av mitt liv.
Overtani kan inte minnas att det varit något bråk inne på Heroes under alla år, men hon blir fortfarande arg när hon tänker på kvällen för nio år sedan då en vakt blev svårt misshandlad utanför. En underårig tjej blev inte insläppt och tillsammans med hennes pojkvän gav de sig på entrévärden.
– Jag såg vakten på marken och killen måttade en spark mot vaktens huvud, hade den träffat hade han varit död. Det var en stor, långhårig kille och jag blev galen – om någon misshandlar min vakt blir jag galen. Jag tog tag hans ben och började slåss med killen, han rev mig och slog mig. Han slog och jag slog, säger Nadja Overtani och skakar på huvudet samtidigt som hon gestikulerande visar hur det gick till.
– Jag tror jag höll kvar honom till polisen kom, han hade jättelångt hår så jag virade det runt handen och höll fast (skratt).
Blir det aldrig stökigt på rockbaren?
– Nej. Vi har bara stamkunder här som sitter och lyssnar på musik och dricker öl. Jag slutade ta bilder och lägga ut på Facebook eftersom det var samma personer på bilderna hela tiden (skratt). Därför är det tryggt här, säger hon.
Musiken må vara hård, men människorna som lyssnar på den är desto mjukare.
– Rockarna är väldigt snälla människor, de kommer hit och lyssnar på sin musik utan att ställa till med några problem. De respekterar mig, jag är som deras farmor.