”Ha ha ha, så jävla ful/Moderat, skadedjur”
Redan i juni kunde borgerliga politiker förfäras över förstasingeln Nöff nöff. Dess grova lyrik och provokativa estetik väckte direkt starka reaktioner, från flera håll. Ett befriande alternativ till den rådande retoriken, enligt somliga; en dumhetens melodi att jämställa med fascisternas, enligt andra.
I onsdags följdes den så upp av fullängdaren Södra Sverige. Det är Mattias Alkbergs åttonde album under eget namn – men hans första renodlade punkplatta.
– Mycket av min syn på punk är att det är en solidaritetshandling, säger han till Duo Nöje. Och då menar jag kanske inte solidaritet med vissa grupper i samhället, utan solidaritet som i att man visar att man hör till något. Att man står på samma sida och kämpar för något.
Att ta ställning för, alltså, att sluta samman kring en gemensam ideologi. Men kanske handlar Södra Sverige ännu mer om att ta ställning mot. De regimkritiska glåpord som Alkberg spottar fram på skivan tyder onekligen på det. Att den starkaste kraften kan finnas i att enas kring en gemensam kamp för att besegra något.
– Det är också viktigt för mig att vara emot. Att kampanja mot högern, och att göra det med alla till buds stående medel. Utom våld, jag är emot våld. Men det är viktigt att ha en agenda som handlar om att förändra.
Samtidigt tycks Södra Sverige också handla om att inte ta ställning alls. Eller snarare att ställa sig utanför; att inte gå i polemik med meningsmotståndare på deras premisser. Mattias Alkberg har ”valt en estetik för att bemöta en rådande, mycket mer dominant sådan”, som Gaffas hyllande recension nyligen uttryckte det.
Detta gäller de reaktionära punktexterna, men också till viss del bemötandet av den kritik som skivans opolerade lyrik dragit till sig. Då Nöff nöff släpptes skrev empelvis Svenska Dagbladets Clemems Poellinger att ”[Alkbergs] beskrivning av moderaterna som ’skadedjur’ är direkt hämtad ur nazistisk terminologi” (Svd, 6/9). Det är en typ av kritik som blir svår att bemöta på egna villkor, berättar Mattias Alkberg.
– Det här bokstavsläsandet, om att ”skadedjur, det skrev Hitler i Mein Kampf”, där kan man ju inte ens gå och peta. Det går inte att svara på anklagelser om huruvida man är nazist eller inte, det måste ju folk veta att jag inte är. Jamen, det är typ som Thorbjörn Fälldin sa; det går inte att svara ”ja” eller ”nej” på frågan ”har du slutat slå din fru?”. Jag kan inte nedlåta mig till det.
Kritiken har ofta varit densamma som den kring Athena Farrokhzads omtalade Sommarprat. Konservativa kommentatorer hävdar att den här typen av åsikter, när de kommer från vänsterhåll, är precis lika farliga som renodlat nazistiskt hat. Ungefär.
– Det är en sådan surpuppeinställning, tycker jag. Helt humorbefriat och helt… jag vill inte säga ordet för jag tycker det är så dåligt åt alla håll liksom, men det är så PK. Så höger-PK att säga det. Jag vill inte använda uttrycket egentligen, eftersom extremhögern har annekterat ”PK” som ett skällsord. Men det är så typiska reaktioner.
Mattias Alkberg berättar att han blev lite paff över all uppståndelse Nöff nöff väckte ute i verkligheten. Han var övertygad om att punkvärlden skulle tycka att den var okej – eller inte okej – att där skulle det hända något , men att den skulle gå obemärkt förbi i resten av Sverige.
– Men det blev ju värsta ramagrejen och jag blev näthatad för första gången i mitt liv. Fick hot om att bli snittad och grejer.
Har de negativa rösterna varit fler än de positiva?
– Nej då, det har varit mycket, mycket mer positivt. Vi har gjort fyra-fem spelningar nu och det är ju allsång på de där partierna. Tusen pers som skriker ”Carl Bildt, missfoster!” samtidigt. Och jag har ju inte fått tusen hatmail eller tusen SvD-pikar, precis.
Det finns vissa begrepp som Mattias Alkberg återkommer till då han beskriver Södra Sverige. ”Hårt kodad punk” är ett av dem. ”Musik framför allt” är ett annat, som han använder för att poängtera när diskussionen kring skivan sliter sig lite väl långt från ämnet. ”Nu pratar vi ju om politik; den här skivan är ju musik framför allt.”
Blir inte samtalet kring texterna lätt politiskt då?
– Jo, men det är för att musiken är så hårt kodad att folk inte förstår den. De är så vana att jag ska göra pop, och att om jag skulle göra punk så skulle det låta som Tunaskolan [solodebuten från 2005] kanske, eller på sin höjd som Masshysteri. Men det här är ju bara riff och d-takt och inga melodier alls nästan.
Det kanske är svårt för de icke-insatta att se den som kodad, med tanke på hur simplistisk den är.
– Men det är ju det som är koden, menar jag. Det är ett konstigt ord, att saker är ”kodade” men det handlar om det musikaliska språket. Sedan att typ Fredrik Virtanen tycker att [Nöff nöff] är en skitdålig låt, det är ju för att han aldrig har lyssnat på Black Flag. Och finns det inga musikaliska referenser så måste man prata om vad texterna handlar om.
Och det har folk onekligen gjort. Många i positiva ordalag. Andra, menar Alkberg, förstår inte tonen. Vad som är ironi och på skämt. Men då får det väl vara så. Mattias Alkberg besvarar surpupporna genom att citera det amerikanska protopunkbandet The Dictators:
– Fuck ’em if they can’t take a joke.