Nöjesredaktionen har samlat in reflektioner från året som gått. Här är krönikör Anna Hörnells höjdpunkter från 2017:
Årets filmer
1. “Get out”
Fotografen Chris (Daniel Kaluuya) följer för första gången med flickvännen Rose (Allison Williams) till föräldrahemmet. Som om det inte vore tillräckligt läskigt verkar det alltmer som att något inte står rätt till där hos svärpäronen. Mer än så törs jag inte berätta om Jordan Peeles kluriga skräckkomedi om ras, relationer och makt. Se den ögonaböj, och njut av ett av årets bästa aha-ögonblick när allt faller på plats.
2. “Jim & Andy: The great beyond”
Jag är fortfarande inte helt säker på vad det var för feberdröm jag råkade klicka mig in i; filmen utgav sig för att vara en dokumentär om inspelningen av “Man on the moon” på sent 90-tal, men blev något helt annat. Huvudrollsinnehavaren Jim Carrey bestämmer sig för att helt och hållet bli komikern Andy Kaufman – och ibland hans alter ego Tony Clifton – vilket leder till frustration, förvecklingar och oväntade återföreningar. Arkivbilder och nutida intervjuer belyser den stundtals hårfina gränsen mellan galenskap och geni.
3. “Sameblod”
Med visuell precision och berättarmässig närhet klampade Amanda Kernell in med en käftsmäll till långfilmsdebut i Filmsverige. Historien om Elle Marjas (Lene Cecilia Sparrok) flykt från – och sedan återkomst till – sitt samiska ursprung skickade med all rätt svallvågor genom Sverige i våras. Filmen behandlar allmänmänskliga ämnen som identitet, förtryck och självförnekelse, samtidigt som den lyser upp ett mörkt hörn av Sveriges historia och samtid.
Årets album
1. The National – “Sleep well beast”
Inget band tonsätter höstmörker så bra som indierockarna från Ohio. De har aldrig varit några vidare uppåttjack, men här låter Matt Berninger både äldre, mer sårbar och mer uppgiven än förut. Ackompanjerad av en i National-sammanhang ovanligt lågmäld ljudbild är det nästan som att han viskar sina nattliga ångesttankar rakt in i örat på en – och för den här deppspecialisten passar det alldeles utmärkt.
2. Säkert! – “Däggdjur”
Jag var inledningsvis skeptisk till en Annika Norlin-platta med så lite norlinsk sång, men det är klart en av Sveriges främsta pop-poeter visste vad hon gjorde. Rätt vad det är hade jag ju likförbannat dykt ner i varje låt – sparkade tomburkar och langos i “Funky nassau”, kände mig som en Tetriskloss som kom sneddad fast alla ville ha en avlång i “Inte jag heller”, kollade ner på mina Dobberjeans och såg fläckarna där i “Grottorna”.
3. Mattias Alkberg – “Åtminstone artificiell intelligens”
Egentligen behövs inte mer motivering än: äntligen finns “Relativt Norrbotten” i ett format som kan spelas om och om igen i all evighet. Dessutom i en så mjuk version att ens arma Lulehjärta stortjuter därinne i revbensburen. Då mår man.
Årets tv
1. Alias Grace (Netflix)
Okej, 2017 tillhörde “The handmaid’s tale”, men jag vill slå ett slag för detta stycke tv-konst, som också är en filmatisering av en Margaret Atwood-roman. Året är 1843 och tjänsteflickan Grace Marks (Sarah Gadon) har dömts till döden för att ha mördat sin arbetsgivare. Nu redogör hon för oss – och för psykiatern som kan hjälpa henne ut i friheten – vad det egentligen var som hände. Om hon talar sanning, det vill säga. “Alias Grace” är sublim i all sin lågmäldhet.
2. “Big little lies” (HBO)
Ett gäng välbärgade människor som bråkar över småsaker, några panoramavyer av Kalifornien och en och annan hemlighet på väg att explodera. Så värst mycket mer krävs inte för att skapa årets bästa miniserie. Ja, och ett mord då. Nicole Kidmans och Alexander Skarsgårds skådespelarinsatser kommer att leva kvar i mig länge.
3. “Dokument inifrån: Fallet Kevin” (SVT)
I tider när mediehus för en allt hårdare kamp mot faktaresistens, filterbubblor och fake news är det uppiggande att se en dokumentär som denna. De tre avsnitten är ett prima exempel på vad journalistiken i sina bästa stunder kan åstadkomma: insyn i samhällets låsta rum, avslöjanden som skakar om ett helt land – och riktigt, riktigt bra berättande.
Årets upplevelser
1. Jani Kaunis and the Puukot på Musikens makt
Det var finskt. Det var smäktande. Det fanns inte ett leende så långt ögat kunde nå. Det var ett festivaltält fyllt till brädden med människor, pardans och melankoli. Och det var bland det finaste jag sett.
2. “Finna sig” av Agnes Lidbeck (roman, Norstedts)
Lidbecks debutroman om tvåsamhet, moderskap och kvinnoskap är förvisso briljant, men anledningen till att den kvalar in på den här listan är att jag mitt i bokens klimax stoppades av polisen. Klarade mig undan med blotta förskräckelsen och en uppmaning att sluta promenera med näsan i en bok. Jag tror mitt liv peakade precis då.
3. Youtubemorgnar med Stephen Colbert, Samantha Bee, John Oliver och Seth Meyers
Alla har vi våra sätt att behålla hoppet i Trumpens tidsålder; mitt är att varje morgon googla fram dagens monologskörd från de talkshows som tar upp amerikanska tv-tablåer varje kväll. Säga vad en vill om världsläget i övrigt – men USA:s politiska satir mår i alla fall prima, och är en nödvändighet för att överleva till nästa val. Stephen Colbert, John Oliver och Samantha Bee är de som törs ta i allra mest – den sistnämnda med en feministisk udd som lyser upp i havet av programledarsnubbar.